Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Första ångaren på Stora Lelången» beter denna unika fotografi
i Nordiska Museets arkiv. Den lilla hjulångaren med sitt träskrov,
sin höga, smala skorsten och sin pampiga kapten i hög hatt på
bryggan, hör givetvis ej till de första av sitt slag i Sverige, men
den är i alla fall en värdig representant för ångfartygssläktets
första generation.
Karl Johan som beskyddare och kronprins Oscar som
förste hedersledamot. Detta var början till den rörelse,
som efter att tid efter annan ha erhållit nya impulser och
former från Owens fädernesland småningom blivit ett av
de fakta, utan vilka svenska folkets nutida kultur ej
kan tänkas.
Den tredje nyheten införde samme märklige fabrikant,
när han till sin egen och sina härvarande landsmäns
uppbyggelse, men säkert också med tanke på att här
skapa en för honom själv mera passande svensk miljö, lät
kalla hit en engelsk, metodistpredikant, mr Stephens.
(En broder till denne predikant, George Stephens, som
också kom hit, blev en av de flitigaste och bästa samlarna
av svensk folkdiktning. Det är han som tillsammans med
G. O. Hyltén-Cavallius utgivit samlingen »Svenska
folksagor».)
Predikanten Stephens synes ha varit en fin och bildad
representant för den wesleyanska fromheten, som spelat
och ännu spelar en så utomordentlig roll i hela den
anglosaxiska världen. Det är en protestantisk riktning, som
emellertid i sin religionsutövning fäster starkare
betydelse vid den personliga omvändelsen, — det som med ett
numera även här i Sverge för alla välbekant uttryck
kallas att »bli frälst» — än man i de officiella kyrkorna
ansett sig kunna göra.Det lekmannamässiga.mot alla yttre
kyrkliga former starkt fientliga drag, som utmärkt den
engelska lågkyrkligheten ända sedan John Knox’ och
puritanernas dagar, följde också med metodisternas
religionsövning. Stephens vann under sin fleråriga vistelse här
starka sympatier, ej minst inom regeringskretsar, där man
med skäl hyste oro för det växande stadsproletariatets
förvildning och såg, vilken makt de fria religiösa
rörelserna hade i England. Men på andra håll växte ett starkt
motstånd upp — både från statskyrkan och den liberala
pressen. När Stephens efterträdare, Scott, under en
amerikansk resa samlade in pengar till den svenska
metodiströrelsen och därvid fällde några uttalanden om tillståndet
här i landet, som kanske ej voro direkt smickrande, slog
man alarm och fick år 1842 till stånd ett av de vid denna
tid i Stockholm icke ovanliga upplopp, i vilka en hel del
löst folk gärna deltog. Metodistkyrkan blev av denna
anledning stängd. Men rörelsen avstannade icke härmed.
Tvärtom fortsattes den med svenska krafter och ledde i
sinom tid till den stora frireligiösa folkrörelse, som i våra
dagar utgör ett av huvuddragen i svenskt religionsliv.
Det mindre smickrande, som pastor Scott kan ha sagt
om stockholmarna var måhända något i samma väg som
den på sin tid mycket uppskattade folklivsskildraren och
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
