Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
KUNG!.. TEATRARNE
Här samlade Josephson omkring sig de bästa sceniska krafter,
som stodo att få, däribland Fritz Arlberg, Emil
Hillberg-August Lindberg, fruarna Caroline Östberg, Lotten Dorsch*
Bosin, Louise Fahlman m. fl. Här var Ludvig Josephson här»
skaren, äfven om han till följd af ekonomiska svårigheter ej
alltid kunde genomföra sin vilja. Nya Teatern var likväl på
hans tid den mest lifaktiga af hufvudstadens scener, dess spel»
lista upptog en hel mängd af den klassiska dramatikens mäster*
verk, bl. a. Goethes »Faust», som aldrig förut uppförts i Sve»
rige, »Hamlet», »Richard den andre» och »Julius Cesar»; af
Ibsens och Björnsons dramer uppsattes »Brand» och »öfver
förmåga», som aldrig förut varit spelade, ej ens i Norge. Af
hans repertoar få ej heller »Mäster Olof» och »Lycko»Pers
resa» glömmas. Mot sin vilja nödgades han gifva en mängd
större operetter, bland hvilka framför allt bör nämnas »Böe»
caccio» med fru Caroline Östberg i titelrollen. Men ändock
bar sig icke företaget och slutligen såg han sig tvungen att
öfverlämna teatern i andra händer från och med utgången af
spelåret 1886-1887.
Ar 1889 blef han af Conrad Nordqvist fäst vid Kungl. Ope»
ran som sceninstruktör, på hvilken post han kvarstod i fem
år, hvarefter han under ett par år fungerade som Operans
sekreterare, tills han på grund af sjuklighet nödgades lämna
äfven denna plats. De sista åren af sin lefnad kunde han
till följd af lamhet ej lämna sitt hem, men ännu på sjukbäd*
den dikterade han broschyrer och uppsatser rörande teatern.
Han afled i Stockholm den 29 jan. 1899.
»Som teaterledare har Ludvig Josephson för alla tider inskrif»
vit sitt namn i den svenska scenens häfder. Som människa
var han originell nog. Han var en af dem, som lefde för en
idé och som aldrig böjdes af motgången eller gick ur vägen
för svårigheter. Han var en stolt natur, härsklysten som den
är, hvilken vet sig ha förmåga, och en sträng och fordrande
herre öfver sina underordnade. Men så sparade han minst af
alla sig själf och var själf den mest outtröttlige af sin teaters
hela personal». (Ur dödsrunan i Aftonbladet.)
Af konung Oscar II hedrades han med medaljen »Litteris
et artibus».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
