Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin fullt utvecklade skapnad; den har derföre
inom insektverlden sin motsvarighet, ungefår
i de puppor, hvarur fjärilarne utvecklas.
Orsakerna till ljusfenomenet uppgifvas olika.
Merändels förklaras detsamma såsom
fluores-cens eller från dagsljus, som inträngt i
för-groddcellernas inre och derifrån åter utstrålar
i något förändradt skick, eller till och med
blott såsom en mycket liflig reflexion af svagt
dagsljus. En och annan håller före, att
ljusutflödet är en yttring af den ungdomliga
växtens inneboende starka lifskraft, men denna
förklarihg har den olägenheten att vara mera
skimrande än förklarande.
Vända vi oss från växtriket till
djurverl-den så träffa vi der mångfaldiga exempel på
lefvande organismers förmåga att utstråla ljus.
Det välbekanta fenomen, som med ett
gammalt halfsvenskt uttryck kallas »mareld» eller
vanligare hafvets fosforescens, uppträder vid
somliga tillfällen med en prakt, som alltid
väckt sjöfarandes förvåning. Att dylika
ljusföreteelser förorsakas af en mängd små i
vattnet lefvande djur, deribland äfven sådana som
maneter, maskar m.fl., är alldeles visst, men hvad
vi för öfrigt veta härom inskränker sig ungefär
till hvad Th. Bergman för mer äb hundra år sedan
meddelade, då han skildrade hafvets skiftande
färgföreteelser, bland hvilka vore att märka
»nattetid åtskilliga lysnader, ibland då hafvet
är stilla, liksom tusendetals stjernor strödde
på dess yta, understundom vid röfelser, då
vågorna brytas eller slå emot fastare kroppar.
Vid vissa tillfällen’ lyser vågen, der ett skepp
går fram, som en ansenlig eldsträcka, ja fiskar
och hvad som kastas uti vattnet. Lysnaden
är ibland sammanhängande uti stora fält, ibland
fläcktals eller också endast som tindrande
gnistor. Understundom är skenet så starkt, att
man tio till elfva fot öfver vattnet kan läsa
versalstyl dervid.» De flesta af dessa
»hafs-lysnader», säger han, åstadkommas äf otaliga
skaror af små kräk, som gifva sken ifrån sig.
»Det torde ock hända», tillägger han
försig-tigt, »att en del hafvets lysnader upprinna af
förruttnelse, men alla kunna ej hafva denna
orsak, ty man känner åtskilliga djur, som lysa
nattetid ».
I Nordsjön och Medelhafvet bruka dylika
lysnader förorsakas af Noctiluca miliaris, en
knappnålshufvudstor klotformig rhizopod,
som-ligstädes ibland förekommande i så ymniga
massor, att de bilda ett tjockt skum på hafsytan.
Inuti djurets kropp kan man här och der
upptäcka lysande punkter, som uppträda och
försvinna med stor hastighet, i det att den
minsta Törelse utvecklar ljuset. I Medelhafvet
och andra sydligare haf utmärka sig såsom
präktiga ljusutvecklare flera manteldjur,
tillhörande i synnerhet slägtena Pyrosoma och
Salpa. Pyrosomorna eller »eldkroppärne» bilda
ibland långa vägar af glänsande ljus, hvars
färg skiftar med underbar snabbhet genom alla
grader från rödt till blått; likaså flyta salporna
ofta på hafsytan i långa, ljusa, slingrande
li-nier, ’liknande hafsormar.
»Eldflugor» eller lysande skalbaggar,
tillhörande knäppareslägtet Pyrophorus, finnas
ganska talrikt i Amerikas varmare trakter.
Schomburgk berättar om tusentals lysande
insekter, som vid Orinokos mynning upplyste
luften i alla rigtningar vid skymningens
inbrott. Eldflugornas ljus utstrålar från två
fläckar vid halssköldens sidor, två naturliga
lyktor, som troligen vägleda djuren vid deras
nattliga utflygter; dessa knäppare sofva
nem-ligen om dagarne och lysa då endast
undantagsvis med ett svagt sken. Ljusflödet tyckes
bero af djurens vilja. Mest bekant är den i
Vestindien förekommande cucujo (Pyrophorus
nodiliicusj, som utom de två vanliga
sidolyk-torna har en tredje lykta, en maglykta mellan
bröstet och bakkroppen, hvilken lyser tio
gånger starkare än de andra men med full glans
endast vid djurets flygt. Resande pläga
nattetid lysa sig fram med dylika lysdjur, som de
fästa på sig. Infödingarne på Antillerna bruka
inspärra djuren i små spjelburar, som
upphängas i hyddorna, hvilka derigenom upplysas
med så starkt sken, att hvilket arbete som
helst kan förrättas, om fängarne skötas
ordentligt. Kreolskor och negrinnor göra sig af des*sa,
och andra eldflugor strålande diadem, som
sprida en underbar gloria kring bärarinriornas
sköna hufvuden. I allmänhet beskrifves
eldflugornas, och i synnerhet cucujons ljusfenomen
såsom någonting verkligt trolskt, öfvergående
hvarje föreställning hos dem, som icke
skådat-detta skimmer i verkligheten. När nattens
stjernor skina öfver savannerna, tindra på det.
vida gräsfältet tusentals små lampor, nästan
liknande ett återsken från himlahvalfvet. Ock
i busksnåren och skogarn e lysa ofta samma
tindrande ljuspunkter, flyttande fram och
tillbaka och spridande en mild glans öfver de
dunkla bladmassornas närmaste delar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
