Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De underliga sätt, hvarpå beståndsdelarne
hos många stenar, i synnerhet agater, ordnats
tillhopa så, att det ser ut, som skulle
konsten snarare än naturen hafva åstadkommit
dem, tilldrogo sig mycken uppmärksamhet
redan i forntiden, och många sådana stenar
ansågos hafva ett öfvernaturligt ursprung.
Elera märkvärdiga prof på dylika naturens
konstverk finnas förvarade i samlares gömmor.
En sådan samling, tillhörig Mr
Beresford-Hope, förevisades for någon tid sedan i South
Kensington Museum i London och innehöll
flera agater, Mocha-3tenar m. fl. med bilder
af menskliga ansigten, så naturliga, att de
Vid hastigt påseende kunde tagas for verkliga
medaljong-porträtt. Hufvudet af ett skrattande
fruntimmer var på en af stenarne så
natur-troget härmadt, att det ovilkorligen erinrade
om miniatyrporträtt från förra århundradet,
hvilka stundom förekomma i familjesamlingar.
Det enda, som tydligt visade, att här icke
förelåg något konstverk, var den skarpt
markerade bakgrunden, som bestod af opales-
cerande sten och hvars allt för höga färg stod
i skarp strid mot lagarne för den bildande
konstens framställningar.
Detta klander kunde dock icke vändas mot
åtskilliga af de andra stenarne. En af dem
visade hufvudet af en gubbe, fullt naturligt
utbildadt; ögonen voro sänkta och
ansigtsut-trycket var lugnt och tänkande. Hår och
skägg voro hvita och hela uttrycket särdeles
vördnadsbjudande. Bakgrunden var här mörk
och entonig, hvilket utmärkt väl lämpade sig
för framhållandet af bilden i stenens midt.
En tredje mycket besynnerlig sten tycktes
föreställa ett fruntimmer i hatt och
promenad-drägt med armarne rigtade bakåt; hela
hållningen tycktes mycket liffull och
ansigtsut-trycket var förträffligt. En viss otydlighet
hos teckningen af flera delar i denna bild
kunde visserligen ingifva den tanken, att
verket var ett i hast gjordt utkast af någon
konst-förfaren hand, men var knappast tillräckligt
att förstöra illusionen hos den, som trodde
sig se ett konstverk framför sig.
Qvinnoförvandlingar.
Bland andra märkliga sagor om
förvandlingar, som af den romerske skalden
Ovi-•dius förtäljas i »Metamorfoserna», förekomma
äfven två fall, i hvilka en qvinna förvandlas
till man. Det ena är så i korthet skildradt,
■att det fbrtjenar anföras. Cenis, Elati dotter,
var fagrast af alla Tessaliens mör. Hon
begärdes till brud af många bland de förnämsta
men tillät ej brudfacklan tändas för sig.
Slutligen öfverraskades hon dock på en enslig
.strand af hafvets gud och besegrades.
Nep-tunus (så hette hafvets gud) blef så glad öf-
ver sin framgång, att han lofvade uppfylla
hvad helst hon ville begära. Hon bad då, i
medvetandet af livad hon lidit och ej vidare
ville fördraga, att blifva förvandlad till man,
och så hastigt kom bönhörelsen, att hon kunde
sluta sin i vek sopranstämma började
framställning flera oktaver djupare, eller för att
begagna skaldens egna ord, att hon sade de
sista orden med gröfre röst, »som icke en
manlig var olik». Härefter tillbragte hon
eller han sin tid »med manliga värf i den
peneiska bygden».
Liknande historier berättas äfven af den
aktade naturforskaren Plinius. »Att qvinnor
förvandlas till män», säger han, »är icke
något tomt prat. I de romerska annalerna
berättas hurusom, under konsulerna Publius
Li-cinius Crassus och Cajus Cassius Longinus
en flicka i Casinum i sina föräldrars hem
blef förvandlad till gosse och på
offerskådar-nes befallning fördes till en öde ö. Licinius
Mucianus berättar att han i Argos sett en
viss Areskon, som förut hetat Areskusa och
blifvit gift såsom qvinna; men sedan skägget
och manbarhetens öfriga kännetecken
fram-trädt, hade hon tagit sig en hustru». »Jag
sjelf», tillägger han, »har i Afrika sett den
tysdritaniske borgaren Lucius Cassicius, som
på sin brölloppsdag förvandlades till man.»
Den berömde franske författaren och
filosofen M. de Montaigne berättar på ett ställe
i sina »Essais», att han på en resa genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
