Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - 10. Fotbindningen. Af fru Eva Sköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där, tröstas hon vid tanken på det land, där ingen nöd och
ingen smärta mera är? Talar hon i sin yrsel om den ömme
frälsaren, som snart skall taga henne till sitt sköna hem, där
det aldrig är någon plåga mer för den, som väl hunnit dit?
Nej, o nej! Hennes ord äro af helt annat slag. Lyssna!
»Moder, moder, slå mig icke! Jag vill blifva tyst och snäll.
Skona mitt lif! Aj, aj, huru ondt det gör! Åh, mina fötter!
Smärta, smärta, oupphörlig smärta! Bind icke så hårdt,
mamma!»
Hvilka förskräckliga ord för en moder att höra! De vore
nog att förorsaka en lifslång ånger och själfförebråelse. Men
denna moder synes hafva kommit därhän, att hon nästan
förlorat alla bättre känslor, därigenom att hon så lång tid sett
sitt barns vånda utan att vilja bry sig därom. Hon resonerar
som så: Hvad jag har fått utstå, bör väl också min dotter tåla.
Denna flickas fötter hade börjat bindas, då hon var 6 år
gammal. Efter någon tid förmultnade ett par tår och föllo
bort, men modern, som önskade, att dottern skulle få små fötter
för att sedermera kunna blifva en rik mans hustru och få föra
ett makligt lif, bekymrade sig ej därom. Förmultnandet
fortgick emellertid. Kinesisk medicin användes men utan resultat.
Så fördes den stackars lidande varelsen till läkaremissionens
sjukhus. Man fruktade från början, att ingen hjälp fanns, men
sökte dock göra, hvad man kunde för att om möjligt rädda
hennes lif. Båda benen amputerades. Blodförgiftning inställde
sig emellertid, och flickan dog, ett af de många offer för denna
grymma sed.
Under tiden för hopkrympningen ligger modets slaf, då
hon skall hvila, endast på ryggen tvärs öfver sängen med
fötterna dinglande öfver kanten, så att denna pressar mot
nerverna i knävecket, för att smärtan på det sättet i någon mån må
lindras. Där svänger hon ofta sina arma fötter fram och
tillbaka, och äfven i det kyligaste väder kan hon icke gärna svepa
in sina kallnade lemmar i ett varmt täcke, emedan smärtan blir
ännu odrägligare, om värmen återkommer i dem. Den känsla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
