Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hout1) o. a., höra till samma öfvergångsskede, närmandet till naturen genom inspiration af de gamla
nederländarne. Somliga af dessa konstnärer — så Constable och fransmännen — gingo längre än
Wickenberg, kommo naturen mera direkt nära, kunde mera glömma galleristudierna, och stå därför
närmare det moderna »intima landskapet», som just på 1830-talet växte upp med Fontainebleauskolan.
Andra voro ej så begåfvade som Wickenberg och nå honom ej i rent konstnärlig verkan. Man blir»,
säger Nordensvan, i gallerier förvånad öfver att finna ganska typiskt Wickenbergska landskap målade
af holländska mästare före Wickenberg», men hans stora betydelse i den svenska konstens historia
såsom, en förebådare af ett modernare landskap med en mera fritt utlöst stämning erkännes också
af samme författare, då han säger »att Wickenberg som stämningsmålare står betydligt framom
sina landsmän».
Som hvarje äkta konstnär tog Wickenberg själfva naturstudierna med det största allvar.
Naturen i dess enkelhet och sanning var själfva ledstjärnan äfven för hans konst, det ser man af
några yttranden, som röja, att han under sitt trägna arbete tänkt sig grundligt in i konstens väsen.
»I all konst», skrifver han i Oktober 1838 till Adlersparre, »ligger det sköna i det enkla, det är
derför ej sagt att det enkla är skönt men sanning i det enkla är skönhet. Jag läser derför hälldre
Tegnér än Stagnelius, ty den förre gifver sin tanke enklare form än den sednare . Samma år i
Juli uttrycker han för vännen den längtan han känner att från »det stormande, oroliga lif», som
omger honom, gästa Adlersparre på hans Gustafsvik: »Gemensamt skulle vi njuta naturens lif, som
ensamt förmår väcka och underhålla den moraliska och intellectuela delen af vår varelse — naturen,
äfven i vårt alfversamma Norden väcker dock idéer och känslor som sofva vid konstens njutning,
äfven om Rubini eller Raphael äro dess tolkare». I ett bref till sin gamle välgörare, öfverste
Anckar-svärd d. 10 Juni 1843 betonar han ännu en gång å propos de unga svenska artisternas > ressjuka
naturstudiets företräde framför galleribesöken: »Den praktiska utvecklingen af egna gåfvor fordrar
ett långt och träget arbete efter naturen, som är vida nyttigare än att på resor i flygande fart
genomse gallerier och expositioner . Wickenbergs yttrande från Nizza 1844 till Palm, citeradt
ofvan-för i annat sammanhang (sid. 22), går i samma riktning.
Men klarare än alla ord visar en liten anekdot, som Adlersparre berättar om sin vän, hur
realismen gått denne i blodet och genomsyrat hela hans väsen:
> I det Iefvande ville Wickenberg finna poäsi, och han fann den. Hur mången gång under våra promenader stannade
han ej och bad mig betrakta föremål, som mig syntes utan allt värde att fästa sig vid. Det kom sig deraf, att han sjelf
var rik på kärlek till allt skapadt. Serskildt påminner jag mig hur han en dag blef förtjust uti en liten åsna, som kom in
till staden med grönsaker. Genast togs ritboken fram och nu aftecknades djuret jemte dess pådrifvare. Medan detta skedde
tillfrågades jag flera gånger om jag ej tyckte att åsnan såg pikant och småtreflig ut, om hon ej var ett litet ideal af
snusförnuftighet, om hon ej som helgjuten skapelse öfverträffade alla konstverk o. s. v., och då jag åt dessa utgjutelser svarade
med ett gapskratt, återtog Wickenberg, synbart misslynt: ’Skilnaden oss emellan är: att du vill konst och jag natur, men
jag skall säga dig att det ligger mera naturligt lif i denna åsnas blick, än i de tårdränkta ögonen på dina beprisade
madonnor af Carlo Dolce, och långt mera naturlig gratie i hennes små fina ben och deras rörelser, än i Fanny Elslers ben och
piruetter’.»
Talar ej ur denna lilla episod en kärlek till allt Iefvande lika varm och stark som hos någonsin
en modern realist?
En närmare granskning af Wickenbergs arbeten från hans blomstringstid visar också, att de
röja på samma gång som galleristudier en frisk, liffull naturiakttagelse.
Tyvärr har jag ej hunnit taga kännedom om konstnärens talrika i utlandet spridda arbeten.
Sådana finnas utom i Frankrike och tyska städer såsom Leipzig och i Städelska Institutet i
Frankfurt (medd. af bokförl. Wahlström), äfven i själfva Holland i Six’ska galleriet i Amsterdam (medd.
af docenten A. Hahr). De i Sverige förvarade målningarna af Wickenberg från hans mästaretid
torde emellertid, i synnerhet då det gäller en så föga omväxlingsrik konstnär, erbjuda ett tillräckligt
material för ett rättvist bedömande af hans konstnärskap.
’) Docenten A. Hahr har benäget meddelat mig, att en stor likhet förefinnes mellan Wickenbergs och Schelfhouts
arbeten. Själf har jag ej sett något verk af Schelfhout. G. Nordensvan i -Nittonde århundradets konst- (sid. 180) påpekar
äfven Wickenbergs stora likhet både i sätt att se och att måla med Schelfhout äfvensom den äldre Bakhuisen. Min vän
d:r G. Göthe, som gjort liknande iakttagelser, anser emellertid Wickenberg som konstnär stå öfver dessa senholländska
själsfränder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
