Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet. Försök till en karakteristik af Stockholmaren. Sociala förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afton, som sett dem födas. Emedlertid lära brorsskålar vid
Riksdagarne hafva begagnats, som ett verksamt
korruptions-medel, det verksammaste näst efter kontanterna, ordens- och
titel-utmärkelserna. Det är ju på sätt och vis en titel att vara
bror h. e. i det närmaste vederlike t. ex med en excellens.
Enligt ett gammalt svenskt ordspråk, skall det vara genaste
vägen till pastorat, att ha Biskopen till farbror. Med hvilka
ljuf-va förhoppningar bör således icke en yngre prestman vid glaset
knyta detta glada band med någon af prelaterna?
Stockholmaren är passionerad för att svärja. Vi nöja oss
ej sällan, vid våra svordomar med en enda djefvul — ingen
Stockholmare är belåten med mindre, än tusende eller en
million dylika, då det faller honom in att begagna denna krydda
för konversationen, denna peppar på sillsallaten. En mängd
personer kunna icke berätta den enklaste sak i verlden, utan
att, till betygande af dess enlighet med rätta förhållandet,
önska sig ända nederst i helfvetet eller i någon annan lika
af-undsvärd position. ”Det var då elfvatusenelfvahundraelfva
millioner djeflar,” hörde jag vid något tillfälle en af mina bekanta
utropa, då hans galosch icke genast ville gå på. I mitt tycke
var det för mycket för en galosch. Den lägre klassen inom
Stockholm svär, i proportion, än värre. Jag har hört
hamnbusar, som hela qvarten gått tigande framför mig, öppna
konversationen med en kötted af mustigaste slaget, hvarefter
samtalet helt plötsligt tagit lif och blifvit ganska animeradt.
Egenskapen af gift berättigar i Frankrike den unga damen
att bära plym i hatten; i Sverige berättigar äktenskapet henne,
att, som tecken till nya värdighet, nyttja negligé: hvilken
huf-vudbonad annars är uteslutande förbehållen för gifta damer
samt för ogifta, som mistat sitt hår i nervfeber, och tills
vidare vänta på en restitution af chevelyren. Detta erinrar mig om
en ganska löjlig försägelse, som en ung fru, med negligéen
lör andra eller tredje gången fästad öfver sina blonda lockar,
en gång af obetänksamhet lät undfalla sig. Vi befunno oss
begge på en supé, som, för att nyttja det artigaste talesätt,
var måttligen intressant. Damerna begagnade sina solljädrar
hufvudsakligen för att dölja sina gäspningar, och herrarne druc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
