Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scouter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
EBBE LIEBERATH
jag att gå före dorn andra och han gick väldigt fort.
Och när jag frågade honom varför han hade så brått,
så sa han att han inte läst läxorna än. Jag visste så
väl att han hade läst både läxorna och mer till, för han
är sådan, och jag skulle mycke väl kunnat sagt åt
honom att en scout talar alltid sanning som det står i
scoutlagen, och smäcker inte, men i detsamma fick jag
se att det lyste i gavelfönstret hos deras och då visste
jag hur det var. Är det något som man vill gömma
på, som inte är för en själv, så ska man väl inte behöva
bläddra om det för vem som ihelst som frågar. Man
kan ju tiga förstås, men gör det något om man smäcker
då? Jag skall fråga Julle om det.
Vi vet ju så väl allihop hur dann Knappen är i
sin syster och hur ledsen han skulle bli om han kunde
tro att vi visste att hon är sinnessjuk, så vi tycker
aldrig att han smäcker, om han hittar på aldrig det.
Fast sant är det ju inte och en scout får inte narras,
men ändå. För mig får han smäcka om syster sin tills
han blir gråhårig, om han vill, för jag såg honom en
kväll i vintras, så den grabben är scout om någon, om
han så snor ihop aldrig det för att freda henne för sånt
som inte angår någon.
Med samma jag frågade honom så ångrade jag
att jag gjort det, för jag kom att tänka på det där i
vintras.
Det var alldeles av en händelse som jag kom att
gå rätt på dom i månskenet, då jag var på väg till
kojan vid sextiden. Det var väldigt kallt men fint före
med lite pudersnö på skaren. Jag hörde på långt håll
att en jänta skrattade och en pojke som också
skrattade, så det lät som dorn hade väldigt livat, och när
jag kom fram till ängen som sluttar neråt sjön, såg
jag två som löpte nedåt och höll varandra i händerna.
Men så tappade flickan balansen och kantrade och
drog grabben med sig och då blev hon väl rädd förstås,
för hon tog i och skrika så det var alldeles förfärligt.
För (hon kunde omöjligen ha slagit sig för det var
minst en halv meter snö och skaren var inte tjockare
än att den nätt och jämt bar en på skidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
