Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra floder av skiftande ljus eller vita eldar, som 1 virvlande
fart slungades fram eller rullade bort mot det okända fjärran.
Det var i detta ljus som Lalla färdades fram bland trollen,
vilka sökte korsa hans väg. Det hördes blott svagt, när de
tassade fram i den djupa snön. Det lät som en obunden bäcks
rassel i fjärran eller som det knäpper i renarnas klövar, när
hjorden ilar fram en halv mil bortom höjden. De sågos endast svagt.
De liknade vridna stubbar, som sköto upp ur det vita, eller förde
tanken till vindfällen och torra grenar av furan, då de sträckte
fram sina förvridna armar mot honom, som ilade fram över
vidden, eller knöto händerna trotsigt mot skyn. Skulle nåiden
komma oskadad fram genom de hotande faror, och skulle han
komma tillbaka? Man stod i andlös tystnad.
Men Korkea Lalla vände verkligen åter. Plötsligt öppnar
han ögonen, sätter sig upp och stirrar omkring sig, som visste
han ej, var han fanns. »Voi, voi!» sade han. »Det har varit
hårt och resan lång. En hård kamp! Voi, voi!»
»I Jabme-aibmo hade alla stängt sig inne i kåtorna, och en
mäktig nåid hade de sänt emot mig, den mäktigaste jag mött.
Trettio renoxar förde han med sig. Jag hade blott tjugo, och
striden blev het. Oxarna rusade mot varandra som ruossas
härar; det blev gny och brak. Hornen bröto de, blodet
strömmade, de lågo där döende, sparkande i snön. Men nåiden, som
de sänt mot mig, trollade fram flera. Icke så många kommo
oss till hjälp. Men det var stora tjurar, feta tjurar med
väldiga, greniga horn. När de sprungo, virvlade snön mot skyn,
de sparkade och vrenskades. Voi, voi sådan strid! Men mina
vunno, och nåiden måste vika.»
»Jag kom till jabmekens kåta. Han satt därinne med
hustru och barn, drack soppa och åt kött. Jag bad honom
öppna, men han ville ej. Det fanns ett hål i väven, stort som mitt
öga, genom det kröp jag in. Jag tog jabmeken i kragen och
tvang honom följa. Han lovade släppa Ingir, min syster, samt
barnet, om tvenne renar offrades. Nu han I hört. Men fara var
det för mitt liv, en ryslig fara.»
»Jag har kämpat med dem under jorden. Jag har kämpat
mot mäktiga nåider, jag har farit över vilda fjäll, genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
