| 37 |
Huset numro 27 Söder var en kåk bland de minsta. Sittande gränsle över dess spetsiga tak hälsade magister Andreas Ekmarck solens uppgång morgonen den tolfte januari. Magistern var sysselsatt med att vältra snön från taket, vars bristfällighet ej tålde sådan tyngd. Vidare skulle han skotta en gång från porten till gatan och taga upp en annan från köksdörren till hemlighuset. Bränsle skulle huggas, ugnen eldas, brunsvatten hämtas. Allt detta var av vikt och brådskande, ty kåken på Söder borde med det snaraste värdigt mottaga vissa fantastiska dyrbarheter såsom pärlor och ädla stenar, mantlar, kronor, svärd med besynnerligt veka klingor och rikt sirade fästen, tamburiner, gitarrer, markattor och papegojor. Till kronorna, mantlarna och svärden hörde furstar, furstinnor och svärdsslukare. Och
| 38 |
Solskivan steg ur det grå morgontöcknet, långsamt och ovilligt som guldmyntet ur girigbukens pung. Då magistern såg denna vintermorgonens gyllene gåva, reste han sig rak på åsen, balanserade med armarna och hälsade solen med ett ljudeligt galande. Strax svarade Skur-Kajsas tupp, som bodde i köket. Skur-Kajsa var Ekmarcks mor.
Magistern hoppade ned från taket och uträttade i rask följd sina sysslor. Steg därpå in i kammaren, där kringströdda paltor och böcker, en blåmålad kista och en klen bädd voro hela rikedomen. Anders framtog ur kistan plagg för plagg den dräkt, som han plockat samman i Bergslagen. Väl kommen i stassen var han från topp till tå en prydlig och reputerlig ung karl.
Han trädde ut ur det röda rucklet, som upp till takskägget bäddat i snö liknade kopparporten till en vit, gnistrande grotta. Utanför kopparporten stod en grå liten tomtebisse med korg på ryggen och kvast i hand. Det var stadsvakten Per.
Magistern bugade lätt och frågade om han vore igenkänd. Stadsvakten svarade:
| 39 |
"Ansiktet känner jag, Anders lille. Eljest är du nog grann."
Han tog åter till kvasten och sopade en ring runt sonen.
"Gack du och fria, Anders, mig kan det kvitta. Nog har du fina kläder, men inte blir du herrekarl för det. Och nu ska Norstedtens drängar kasta dig utför trappan."
"Far menar det?" sporde magistern och sträckte på sig. "Far tror att jag är en vanlig hallunker? Men nu ska I höra! Två år var jag hos hovmarskalken på Larsvik och informerade. Två år var jag med unge greven i Greifswald; där levde vi mest som bröder. Sammastädes blev jag magister, och prästvigd blev jag förliden vår i Strängnäs av hans högvördighet biskop Holmström. Knäpp mig den nöten, om I kan! Jag orerar med känsla och uppträder i tragedi och komedi, rimmat eller orimmat, hur det behagas. Som I ska få se! Det minns väl far, hur jag låg på magen över vindsluckan, när Djurströms komedianter spelade på gamla rådhusvind? Så den lusten och insikten har jag från barnsben. Det vore håken, om inte hovmarskalken
| 40 |
"Anders," avbröt nattvakten, "håll armarna stilla, eljest fläks skjortan upp ända till naveln. Si det står skrivet: Given icke lastarenom rum. Det har du gjort, för titt och tätt satt du på krogen --"
"När mor inte hade mat att ge mig!"
"Just det, Anders. Då gick du till Carléns flickor och borgade och söp dig full --"
Magistern krafsade otåligt med stövelspetsen i snön. Ack, ack, ack, vad den gamle var enfaldig!
"Hör, far, det gjorde jag ock i Greifswald --"
"Där söp du med grevar, här super du med pack. Det är skillnaden. Och en skurkona har intet anseende och en nattvakt har intet anseende men rådmans har. Det är skillnaden. Men gäck du och fria, Anders lille, mig kan det kvitta. Nattvakten kommer aldrig på bröllop. För om dagen sover han och om natten tar han bröllopsgästerna i saxen. Gack du och fria. Men lämna mor i stugan. Inte ska du släpa den lorten till rådmans --"
"Så I pratar!" skrek magistern. "Ska jag skämmas för far och mor?"
Svarade stadsvakten:
| 41 |
"Det menar jag du ska, Anders lille."
Därmed var samtalet lyktat och magistern drog vidare.
Han gick Gamla gatan uppför mot torget. Framför rådhuset mötte han Röösens hustru. Hennes man var borgmästare, och själv bar hon den vidaste krinolinen i staden. Ekmarck gjorde för den skull en lov, stannade, lyfte på hatten och lät den sjunka i en båge till höfthöjd. Så skrapade han lätt med foten, bockade. Och pannluggen, som var av ett oroligt kynne, föll ned över ögonen.
Röösens hustru granskade honom, enkannerligen hans dräkt, ty personen kände hon nog. Och det skall vara sämre folk! tänkte hon. Likväl tilltalade hon magistern helt vänligt och sporde:
"Bäste magistern, hur går det med komedien? Skall Lisa-Brita Norstedt agera som Zayr? Nej, att hon vågar? Det må jag säga, det är en hardiesse --"
Magistern skrapade med stövelspetsen i snön. Han stod där och smålog för sig själv och såg alls icke på Röösens hustru.
"Mamsell Norstedt blir nog bra som la belle Zayr. Så magistraten, min nådiga, kan vara alldeles
| 42 |
Det är kläderna, tänkte Röösens hustru, det är kläderna som gör honom högfärdig. Här står jag också och pratar, som om det inte funnes någon skillnad oss emellan. Nej, strunt blir strunt i alla tider! Han har icke ens vett att knäppa nattkappan.
Hon nickade bakåt och steg in i rådhuset.
Magistern svängde lätt på klacken och sneddade över torget. Hela tiden såg han oavvänt upp mot Norstedtens hus. Han tog ur bakfickan en gul och röd snusduk, som tillhört salig bergsrådet Sundin, och viftade häftigt i det han låtsades stryka en obefintlig svett ur pannan. Det var ett överenskommet tecken. Mellan magistern och mamsell Lisa-Brita gavs många tecken, men för ögonblicket var mamsellen hindrad.
Magistern fortsatte sin väg. Han spände vadorna och rörde benen raskt och sirligt. Stövlarna knarrade, snön knastrade, det präktiga byxtyget
| 43 |
"Förrän oss äkta band, Zayr, fått göra sälla
vill jag som muselman okonstlat föreställa
att Förstars levnadssätt i denna världens del
ej står min heder an och är hos dem ett fel --"
På Skolgatan mötte han gumman Wagnelius. Hon var svartklädd från topp till tå, undantagandes mössbanden, som voro röda. Kjolen var mycket vid och där bak putade kjortelsäcken, ständigt fylld med gamla pepparnötter. Magistern trädde åt sidan och bugade. Men som detta var rektors hustru sänkte han hatten ända till knähöjd. Fru Wagnelius trädde likaledes åt sidan, fällde armarna och neg. Magistern blev mycket förvirrad, bockade ännu djupare och drev hattkullen i drivan. Fru Wagnelius neg tre gånger i rad. Då förstod magistern att han icke var igenkänd. Han brast i skratt. Men gumman vaggade emot honom, röd av förargelse.
"Nu hör jag, att det är Ekmarck, den flabben. Nå, när lort kommer till ära! Vad har han fått på sig? Det ska vi se --"
Och hon började knipa i rock och väst. Magistern måste redogöra för varje plagg, hur han
| 44 |
"Förträffligt! Salig landshövdingens pantalonger och väst, salig löjtnantens frack och kappa, salig Bourmaisters stövlar, salig bergsrådets snusduk, salig Ryglingens hatt och den stolliga fru Gunhilds skjorta. Förträffligt! Och det här? Är det nattvaktens pojke eller salig kungens?"
Magistern bekände:
"Det är nattvaktens."
Då släppte fru Wagnelius sitt tag i kinden.
"Aldrig skall jag nypa dig mer, din likplundrare. För nu ser jag ju, att du är en herrekarl. Men har du de gamla paltorna kvar, så sänd dem till rektor. Han stackare behöver ett byte."
Avunden, tänkte magistern. Avunden. Och två käringmöten har jag redan haft, mor oräknad. Hur skall detta sluta?
Han tog genvägen över brännerigården, knackade på konrektorns fönster och ropade:
"Valdemar, Valdemar! Kom ut!"
| 45 |
Just på denna gården möttes de för sexton år sedan, magistern och hans hjärtevän Valdemar Krok. Anders var ultimus i apologistklassen och bar färla och matrikel från rektorsgården till skolan. Han gick sedesam och strykrädd, men kommen in undermälthuset hade han måst stanna för att tjuvtitta i matrikeln.
Nederst på sidan stod:
Andreas Ekmarck.
Och vid namnet hade rektor skrivit:
Filius hominis tenuissione sortis.
Det var obegripligt för den, som ännu ej lärt sitt latin. Men Valdemar Krok kom ut på brännerigården. Han var då som nu mager och lungsiktig och stadsfysikus Orlander hade ordinerat sött, varmt brännvin med ingefära, varför han ständigt var något beskänkt. Anders kände honom som den kunnigaste och beskedligaste gossen i quarta. Därför tog han mod till sig och frågade:
"Vad betyder filius hominis tenuissione sortis?"
Svarade Valdemar:
"Det betyder, att denne Ekmarck är av ringa börd och icke som jag son till en rådman. Är det du pilt, som heter Andreas? Då lär du dig snart betydelsen."
| 46 |
Och inom året hade Anders lärt tillräckligt med latin för att förstå ordens innebörd. Och efter ytterligare femton år kunde han dem utantill.
Men nu hade han nya kläder, löfte om pastorat och hopp om kärestan. Han knuffade vännen i sidan.
"Valdemar, har du sett?"
Konrektor Krok lyfte den tunga, svarta, druckna blicken.
"Ja, kläderna, kläderna! Kom, hjärtebror, tömmer vi ett halvstop till din lycka."
"Nej," sade magistern, "intet brännvin i dag. Klockan tolv skall jag gå till rådmans och fria. Men kan du borga mig tre knappar till skjortan? Helst av silver och förgyllda --"
Konrektor knäppte upp rocken och visade segelgarnet, som höll hans skjorta samman. Han lade sina händer på magisterns axlar och sade:
"Vad bryr dig några knappar, Anders? Med eller utan är du en grann karl. Fast blek under ögonen. Är det oron?"
"Den också," suckade magistern. "Men värst är att jag inte fått ett gudslån i magen. Låt oss gå till Carléns och lukta på mutters grytor."
| 47 |
Där gingo åtta kalvar över Skolbron, och alla ville de dansa. Efter kom en gumma, som förde dem samman med repet och vred än den ene än den andre i svansen. Då ropade magistern:
"Ack, mor lilla, låt dem dansa!"
Svarade gumman:
"Ska I dansa, kalvslängor? Ska I dansa på glanskis? Slaktas ska I, och inte dansa."
Konrektor lyfte handen och sade:
"Se offerdjuren! Var helst jag går i dessa dagar, möter jag hekatomber. Och efter de granna djuren en käring, icke olik forntidens augurer, som kastade sig över offrens rykande inälvor för att utröna gudarnas vilja. Men i vår tid vila gudarna och av inälvorna blir det läckra korvar. Här rökes på var vind, brygges i vart brygghus, bakas i var bakugn, sys i var frustuga, skuras, tvättas och bykes. Och stöpes många ljus. Gud give att det blir ljus ända till påska."
Alltjämt ville kalvarna dansa. Magistern sade:
"Låt oss förhjälpa kalvarna till en svängom. I morgon ska de slaktas."
Men konrektor höll honom tillbaka.
| 48 |
"Var inte blödig. Har du hört talas om en glädjefest, där icke kalven slaktades? S. Knut är på väg, och staden doftar som en brud. Vädra och känn doften av humle, nejlika, enris, artemisia, söta sviskon, mynta, peppar, citron, kummin, ingefära, bittermandel och den milda vaniljen. Ack, det är annat än vardagens linolja, läder och sura pojkpaltor. Icke heller liknar det helgens ros och lavendel. Det är sankt Knut. Nu putsas seldon och luftas kalescher runt om i Bergslagen. Tänk så många lyktor på de mörka skogsvägarna och så många bjällror i tystnaden! Så många klatschar och så många svordomar, så många sånger och så många kyssar! Röösen får gå i uniform, och Wagnelius får deklamera. Hovmarskalken dricker dus med far min, med prosten, borgmästaren och rektor. Då blir gubbarna sälla, fast det sker för tjugonde gången, glöms dessemellan. Och mor Kajsa får tolv skilling pro persona av taskspelarna. Ack, det är glädje den dagen."
Nu kommo alla åtta kalvarna tillbaka över bron, frigjorda och med svansarna till väders. Efter följde gumman med repet trasslat kring kjolar och magra ben. Magistern slog sig på knäna.
| 49 |
"Hopp och hej! Dansa mina kalvar!"
Scholares, som hade äran av revolutionen, togo i ring med kalvarna och det blev väsen. Wagnelii hustru ringde i skolfönstret att rasten kunde vara slut. Konrektor skyndade på skrangliga ben uppför trappan.
"Andreas," ropade han, "vi träffas hos Carléns innan din timme slår. Ack, vilken glädje! Så länge jag kan minnas, och far, och vem helst som hållit ett stop brännvin i hand, så har här varit en obegriplig glädje Sankt Knuts dag. Men den som har svaga ben, han gånge ur vägen --"
Och Wagnelii hustru ropade från sitt fönster:
"Gack han från skolans vägg, Tugenichts och Sprätthök! Lapa Guds solsken och slit de saligas kläder. Här slita vi gamla för födan."
Magistern viftade med hatten och deklamerade:
"Jag vet väl att vår lag till lustars bana leder
och fria nöjen nog åt sinnlighet bereder.
Vad hindrar även mig att i Serrailen gå
att rökverk där utav slavinnor få? --"
Orden voro herr de Voltaires eller sultan Orosmans, men magistern tänkte närmast på flickorna
| 50 |
Hungern ansatte honom odh han gick med raska steg mot västra Kyrkogatan. I hörnet stötte han samman med klockarfar själv. Klockare Carlén var en beläst man men led av danssjukan, varför han uppträdde illa. Han hakade sig fast vid magisterns arm.
"Anders, Anders," gnällde han, "sanna mina ord, det blir dålig marken i år. Packet kommer, men aristokratien uteblir. Den ende som kommit tills dato är gubben Siedel, om han längre får räknas bland de förnäma. Men drängar och gesäller och strykare och tattare och pack, de komma. Och taskspelare Pretorius lär redan vara i antågande. Borgmästarn pluggar upprorslagen, han befarar oroligheter. Oj, oj, oj, då blir det slagsmål i Bondstugan och då får jag dansa --"
| 51 |
"Lugna sig, klockare," förmanade magistern. "Jag kan väl kasta ut ett halvtjog fulla bönder, om det kniper. Men då skall han låna mig tre knappar till nattkappan. Helst av silver och förgyllda --"
Klockaren kastade loss från magisterns arm och dansade ensam mellan husraderna.
"Oj, oj," gnällde han, "jag lovade mutter att tappa drickat. Det hade jag rent förglömt --"
I källarsvalen flögo jäntorna av och an. Magistern gläntade på dörren och strax surrade de i springan som bin på ett fluster. Nej, pass, tänkte magistern, källarjäntor får det vara slut med för Ekmarcken. Flottiga är de om fingrarna och förstör kläder värre än slagsmål. Och vad skulle Lisa-Brita säga?
Han stängde dörren i lås och skyndade uppför trappan. I avsatsen stannade han mellan två dörrar. Den högra ledde till Blå salen, den vänstra, som hade grönt glas i dörrspegeln, ledde till Bondstugan. Den kände magistern, men dit ville han icke. Och att objuden stiga in i Blå salen hade varit för dristigt. Han blev därför stående i förstugan och ropade först sakta sedan högre:
| 52 |
"Mutter Carlén! Mutter Carlén! Titta ut, om hon vill se något. Titta ut!"
Och mutter tittade ut. Gardinerna i Blå salen voro fördragna, hon såg just ingenting.
"Det är bara Ekmarcken," sade magistern.
"Stig då in i Bondstugan, Anders. Jag breder smörgåsar, så tummen domnar. Men en får väl lov att se, hur Norstedtens måg tar sig ut."
Hon torkade den smörfeta tummen på förklädet och svängde magistern två varv runt.
"Det må jag säga! Vad kostar titten?"
"Förståendes gratis," log magistern. Och tillade:
"Men det luktar allt bra gott här i huset."
Mutter for upp.
"Skam om det luktade illa! Sen i måndags en vecka röker jag, sen i torsdags stoppar jag korv, sen i lördags har jag bak. Carlén sitter i källarn och tappar dricka mellan danserna. Och tro mig, Anders, jag är hungrig som en gädda för jag har varken tid att tugga eller svälja."
"Det är det väl alltid råd med," menade magistern.
"Nej, skam om jag har. Jag har inte tid med morgonbön ens, utan Carlén läser för oss båda.
| 53 |
Och nu har Siedel kommit. Vad håken gör han här så tidigt? Nå, det kvittar, men mat ska han ha. Ack, herre je, det är bara början och ändå har jag sådan sveda i fotsålorna. Nej, si en krogmadam skulle ha vingar som Guds änglar. Stå nu inte här och hindra mig, Anders, utan maka sig ned i köket till mor Kajsa. Rektorskan har varit hos Norstedtens och skvallrat att du super, Anders lille. Ja, se käringsladder, bärga sig för det, den som kan. Ur koppargrytan får du inte ta, men järngrytan längst till vänster är ditt. Och krydda bäst du gitter, för kryddorna tar jag på räkning hos Kullens."
Nå, maten fick jag, tänkte magistern. Det livar modet och styrker själen. Och vad bryr jag mig om rektorskans skvaller?
Han slank nedför trappan och bakvägen in i köket. Vid spisen stod Skur-Kajsa. Hon räckte honom slev och kniv och bad honom akta västen. Magistern åt stilla och beskedligt, torkade mun och händer och prisade Gud. Därpå sade han:
"Ja, nu lider det, mor. Ska jag säga sant, så dryper svetten om mig. Halshuggning kan det inte bli, men nog blir det utkastning."
| 54 |
Mor Kajsa forskade i grytan.
"Det är kalvlever, Anders. Inte ska du lämna!"
Det var fint, tänkte magistern, och gudslånet får icke försmädas. Han lossade på byxlinningen och åt grytan läns in på bara järnet.
"Mor följer väl med till rådmans?"
"Det blir, som du tycker, Anders. Men nog ser det mera reputerligt ut, om du går ensam i de nya kläderna."
Magistern skakade på huvudet.
"Kläderna, ja. Det var ingen konst att komma över stassen. Men är man en fattiglapp så ska det alltid haka upp sig på något håll. Se bara på fru Gunhilds skjorta, som är sydd för en fasligt mager karl, se bara hur den gläntar! Och det finns inte själ i kristenheten som vill borga mig tre anständiga knappar. Hur ska det gå? Segelgarn, som Kroken använder, eller benknappar som rektor, det passar inte. Det har fru Gunhild sagt --"
Mor Kajsa sköt hucklet tillbaka i nacken och klådde betänksamt sin hjässa.
"Kläm in bröstet, Anders, så håller skjortan ihop. Det blir nog råd i morgon, då taskspelarn kommer med sin grannlåt."
| 55 |
Tornuret klämtade två dova slag. Halv tolv. Magistern reste sig hastigt och gick ut i källarsvalen.
"Har konrektor kommit?" frågade han flickorna, som förundrade gapade på hans bleka ansikte och dystert rynkade pannan.
Och någon svarade:
"Kroken står på gatan med en hoper pojkar kring sig."
Magistern skyndade fram till fönstret.
Mitt på gatan rastade i god tukt och ordning vid pass ett tjog av latinskolans största och starkaste discentes. Makligt lutad mot kyrkogårdsmuren bidade deras lärare och anförare, konrektor Valdemar Krok, armarna korsade över bröstet, blicken sömnigt fästad vid gatans modd.
Han vill min olycka eller ock är han drucken, tänkte Andreas. Vad i himlens namn skall rådmanskan säga om pojkarna börja gny vid hennes port och kanske krossa hennes rutor med snöbollar?
Kallsvetten sköljde hans panna och kinder. Han dunkade så häftigt på fönsterposten, att konrektor spratt upp ur sin dvala. Med värdiga fasta steg
| 56 |
"Herr magister och kollega, då I denna dag går att bedja rådman Norstedt om dess dotters hand, synes mig denna handling vara ett symbolum eller en sinnebild av den vittra lärdomens välbehag till det dugande borgerskapet. Och länder det borgerskapet till heder och oss till gagn. Men skulle mot all rimlig förmodan herr rådman låta sina drängar kasta eder utför trapporna, så synes mig även detta vara ett symbolum eller en sinnebild av det krassa borgerskapets förakt för lärdomen."
"Å, min Gud," suckade magistern. "Vad tänker du ta dig till."
"Då," sade konrektor och satte handen i sidan, "då är det min avsikt att leverera en batalj, vars make ingen Knutsmässa skådat. Och noggrant följande Caesars, Polybii och Livii föreskrifter skall jag föra mina legioner till seger. Gå oförskräckt, min Andreas, gå och fria. Din heder är latinskolans heder."
"Fria! Fria! Fria!" skreko mutters flickor i korus. "Lille Anders skall fria. Herre je."
| 57 |
Mor Kajsa kom från köket och efter henne mutter själv, som tryckte en silkeshuva och en silkesschal mot sin barm.
"Inte behöver ni hålla ett sånt helvetes oväsen, det vet väl hela stan, att Ekmarcken ska fria. Men titta på Kajsa, Ska hon gå som en schana till rådmans? Nej tack."
Hon satte mössan på Skur-Kajsas huvud och lade schalen över hennes skuldror.
"Så där. Hölj över käringen, så kan man tro, att det är en bättre människa."
Men Skur-Kajsa sade:
"Inte Norstedtens inte. De känner mig nog, för där har jag skurat i tjugu år."
Magistern tog henne vid handen, spände ut bröstet och deklamerade:
"Kom, skynda nu, Zayr, emot min låga svara
som i sin ljuva drift ej flera hinder tål
som facklor redan tänt till lyckligt giftermål --"
Flickorna kastade slängkyssar, och mutter neg för Skur-Kajsa i silkeshuva och silkesschal.
I Kyrkgränden mötte scholares och slöto sig till processionen, som tyst och allvarlig ryckte fram
| 58 |
"Håll, mor!" ropade magistern, då de hunnit ett stycke nedför torget. "Klockan har inte slagit tolv. Och mamsellen skall sätta en blomkruka i fönstret."
Hon stannade med ett ryck, blev stående orörlig med hängande huvud, tomt stirrande i marken som en gammal utkörd häst. Rädd var hon inte, inte heller bländad av den gryende lyckan. Tjugusju år hade hon strävat för pilten Andreas, och det var väl intet underverk, att han nu skulle bliva kyrkherre och måg hos en rådman. Det var inte besynnerligare än att det oändliga rådhusgolvet äntligen blev rent, sedan hon skurat och gnott var planka och var kvist.
Magistern stampade och skrapade som en språkfåle. Han lade armen kring konrektors skuldror och viskade:
"Vad bryr mig rådmans drängar? Men skammen, hjärtebror, skammen! Har du någonsin sett
| 59 |
Men konrektor teg. Han såg på sin rock, vars fläckar voro otaliga och underliga som fläckarna i en trollspegel. Det rann honom i minnet att han själv en gång friat till en flicka, fått ja vid midsommarvakan och återbud fram på höstsidan, då en bättre friare anmält sig.
Allting är ovisst, tänkte han. Varför hoppas eller förtvivla? Och varför tala?
Magistern tog rovan ur hans västficka och räknade minuterna. Gossarna betraktade tornuret.
Och med ens ropade tjugu scholares:
"Hora est. Hora est."
Klockan slog tolv.
Mamsellen satte en blomkruka i fönstret. En Celosia cristata, även kallad Tuppkam. På mamsellens teckenspråk betydde den "strid och förhoppning."
| 60 |
"Framåt!" ropade magistern. Han grep mor Kajsa i armen och förde henne så hastigt mot trappan, att silkeshättan föll ned bak i nacken och det såpgula skurmadamshåret steg högt till väders.
Porten öppnades och stängdes.
Konrektor huttrade i kölden.
"Bliven nu här, piltar," sade han. "Och stimmen icke. Men kommer magistern utkastad av rådmans drängar, så skynden uppför trappan och avskär återtåget. Och den flinkaste bland er springer oförtövat till krogen. Där sitter jag."
Han dolde händerna i rockärmarna, ansiktet i rockuppslaget och gick därifrån. Fönstren runt torget stängdes, ty kölden var ganska bister och under närmaste tiden var intet att förvänta.
Rådmanskan förde ordet.
"Nej, vet du, ditt skarn, din elaka käring! Har du gått här i tjugu år och ätit min mat och fördärvat min såpa bara för att göra oss den skammen? Är det likt något i hela världen, att rådman Norstedts dotter ska ha en sådan svära? Skäms, ditt elände! Vad håken flög det i dig, att du tog Carlénskans schal och hätta och kom hit som en bättre människa?"
| 61 |
Rådmanskan satt vid bordet, mor Kajsa i vrån bakom skänken. Vid fönstret med ryggen åt dagern stod magistern, i gungstolen gungade rådman. Men flera rum därifrån, i kylkammaren bland vinteräpplena låg Lisa-Brita på magen och grät.
Rådman gungade i takt med rådmanskans tal. Själv yttrade han litet och det han sade hörde sällan till ämnet. Än tog han sig om näsan, än tog han sig om hakan, där skäggstubben frodades.
"Jag borde ha rakat mig, ja minsann."
Rådmanskan fortsatte, alltjämt riktande sitt tal till mor Kajsa, som dock något skyddades av skänkens massiva gavel. Magistern stod tyst och försagd i fönsternischen. Men plötsligt trädde han fram, klappade lätt i händerna och sade:
"Lämna mor i fred, rådmanskan. Här är det jag, som friar. Mor följde, därför att det passar sig bättre --"
"Nej, håll! Passar sig bättre? När mor är skurkäring och far nattvakt? Kanske nattvakten också skall häropp?"
"Om det blir bröllbp, ja," sade magistern och lade armarna med en beslutsam gest i kors över
| 62 |
Nu teg rådmanskan en stund för tårars skull och även mor Kajsa grät, ehuru sparsamt. Rådman steg upp och frågade:
"Är herrn en hundsvott eller är han inte?"
Andreas svarade:
"Jag är magister och prästvigd och alls ingen hundsvott. Nu vet rådman det."
"Det kan så vara, det kan så vara," sade rådman och satte sig. Men rådmanskan tog upp ämnet och frågade efter pastoratet. Det talades vitt och brett om löner och förmåner. Och så länge samtalet rörde sig kring detta var hon hovsam nog, och rådman gungade helt beskedligt. Men stadk mor Kajsa sin röda näbb fram ur skänkskuggans dunkel knöt rådmanskan näven och begynte på nytt.
"Ack, ditt skarn! Din slabbertacka! Aldrig kommer du på mina golv mer och inte på rådhusets heller."
Då detta upprepats gång efter annan steg magistern åter fram ur fönstersmygen, bugade och sade:
| 63 |
"Nu har vi talat fram och tillbaka och tiden lider. Får därför ödmjukast och med skyldig vördnad anhålla om gunstbenäget svar."
"Det får han hämta i Häcklefjäll. Men det går ju an att fråga Norstedt."
"Jag går och rakar mig," sade rådman och skyndade mot sängkammardörren. Rådmanskan grep i förbifarten en flik av hans långa syrtut.
"Norstedt stannar här," befallde hon. Magistern vred sina händer, ty trätan växte och sinnena förbittrades alltmer. Rådman och rådmanskan grälade som om hela världen hängt på ett strå i rådmans skäggstubb. Och frieriet sjönk ned i det förglömda.
Då öppnades sängkammardörren.
Mamsell Lisa-Brita trädde in, rufsig och röd av gråt. Hennes rörelser voro tunga och slappa av förtvivlan, huvudet tycktes vackla på den smala vita halsen, alltför tyngt av sorg. Hon satte sig på bordskanten och snyftade högljutt. Far och mor glömde sin tvist. Rådman pep henne i sidan men fick en försvarlig törn och hamnade åter i gungstolen. Rådmanskan tog Lisa-Brita om livet och grät med
| 64 |
"Kom, Anders, så får jag pussa dig. Inte ska du bry dig om vad far och mor pratar --"
Och magistern förstod att här liksom i Zayr voro alla roller och gester och repliker bestämda på förhand. Ja, i en hastig glimt tyckte han sig skåda hela livet som en redan färdig och utskriven commedia, där sorg och glädje, framgång och motgång, fattigdom och rikedom voro bestämda roller, gester, repliker.
Fatum, tänkte Ekmarck, ja, det passar mig, som är en muselmansk sultan. Hade jag det vetat, så hade jag våndats mindre.
Och han steg oförfärat fram och kysste Lisa-Brita.
"Mig kan du kyssa här," sade rådmanskan, pekade på kinden.
| 65 |
"Och nu ska vi ha rhenskt," inföll rådman.
Men rådmanskan sade:
"Vad du är enfaldig, Norstedt. Tror du kanske att det här är trolovning. Nej, trolovning blir det inte, förrän Anders är installerad i Ekersta. Men kaffe ska vi ha."
I detsamma blev hon åter varse mor Kajsa, som redan torkade de mysande läpparna. Strax gick solen i moln.
"Det kunde jag väl aldrig drömma, att jag skulle bjuda dig, Kajsa, på kaffe i mitt eget förmak. Tvi för den lede! Kunde du inte ha hållit dig borta --"
Stopp! ville magistern ropa. Men mamsellen såg på honom och viskade:
"Vad du är grann, Anders!"
Då fick han annat att tänka på.
Och rådmanskan fortsatte:
"Din pjalta! Ska Carolina Röös gå omkring och skräppa med att skurkäringar sörpla kaffe i Norstedtens förmak? Nej, det lider jag icke! Kaffe ska du ha, din höna, men nog kan du väl dricka't i köket?"
Genast stack mor Kajsa upp från stolen, neg och sade:
| 66 |
"Tackar som bjuder. Norstedtens kaffe är gott, det är känd sak det."
Neg ännu en gång och gick ned i köket. Magistern ville kalla henne tillbaka, men Lisa-Brita höll för hans mun.
Och viskade:
"Så blir vi ensamma."
Då teg han.
Rådmanskans åska mullrade bort i köket, rådman hördes slipa sin kniv. Magistern sysslade med mamsellen, som kysste honom gång på gång, utan hänsyn till kära mors distinktion mellan kaffe och rhenskt. När detta varat en stund, måste han gå några steg ifrån henne och sakteligen vända sig runt. Hon slog samman händerna.
"Ack, du min söte, vad herr kyrkoherden är nätt! Nu kan jag inte förstå, vad jag såg hos den pjalten, magistern."
Det stack, det sved en liten smula.
Lisa-Brita frågade med oro:
"Vad fattas dig, Anders? Ack, din stackare, du är så blek under ögonen. Vad fattas dig?"
Vad skulle felas i hans lycka? Han satte sig vid bordet och lade huvudet i Lisa-Britas knä. Hon
| 67 |
Och allt detta är Lisa-Britas egendom, tänkte magistern, under årtionden sammanbragt och samlat för henne, i arv från far och farfar, hopat med sparsamhet och möda.
Och vem är jag? Hur kom jag hit? Vem öppnade porten för mig? Vem gav mig rätten, att sitta helt trankilt som hon i huset? Med huvudet i Lisa-Britas knä?
Lisa-Brita? Vem eljest?
Ack! Han störtade upp, slöt henne i sina armar och bar henne in i fönstersmygen. Hon skrattade, hon sprattlade och svängde sig. Släpp! Men han släppte icke. Då sade hon:
"Anders -- nu vet jag, vad som fattas dig. Å hu! Det skulle kära mor se! Det fattas dig knappar i skjortan."
| 68 |
Han släppte henne och skyndade att draga igen den uppfläkta nattkappan. Han sade:
"Ack, strunt! Så du rodnar! Det är ju bara en småsak. Jag har inte kunnat finna de rätta knapparna. De måste vara av silver och förgyllda --"
Men Lisa-Brita sköt honom ifrån sig och sade:
"Varför gick du inte till guldsmeden och köpte dig knappar? Vad mor skulle skämma ut dig! Nej, Anders, du förblir då en ohjälplig slarver!"
"Ja visst," log magistern, "om inte Lisa-Brita hjälper."
Han drog fram sin brokiga näsduk och viftade åt scholares som höllo vakt på torget. Det var tecknet, att allt gått väl.
Och scholares sände genast sina mössor och sina käppar och sina vantar till väders och hojtade:
"Vivat! Vivat! Magistern är trolovad. Vivat! Ekmarck är trolovad med Norstedtens Lisa."
Rådman kom löddrig och med kniven i högsta hugg. Rådmanskan kom med kaffebrickan, som hon slängde från sig på bordet. Hon rusade fram till fönstret, rev av klisterremsan, rev ut vadden med de röda rönnbären, slog upp rutan på vid gavel och ropade:
| 69 |
"Hemligen trolovad, edra lymlar! Hemligen, edra hottentotter!"
"Vivat! Vivat!" svarade scholares. Alla fönster vid torget slogos upp, alla fönster vid Stora gatan, Kyrkgatan, Skolgatan och Gamla gatan slogos upp.
Och överallt skallade jublet från konrektors legioner:
"Ekmarck är trolovad med Norstedtens dotter. Men hemligen, era hottentotter, hemligen, hemligen, hemligen!"
