Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon är så fin och lustig. Man kysser henne,
kan omöjligt låta bli, och hon spelar med
läpparna som barn, när de få något godt.
Det är mannen och kvinnan. Himlen är
nära dem, jorden djupt under dem och den
kära solens ljus är öfverallt omkring dem.
De hårda stengatorna blomma under deras
fötter, då de gå tillsammans bland
människorna och låtsas vara blyga främlingar
för hvarandra — medan ögonen lysa af glädje
åt deras egen, stora hemlighet.
Men allt sådant försvinner. Det går som
glädjen, man vet inte hur. Man tror, att man
har henne och smeker i tomma luften och
ser inte längre hennes goda, klara ögon. Hon
går bort på vägar, som man inte känner. Och
när man ser henne igen, är hon redan långt,
långt borta. Hur gled hon undan, då man
höll så fast? Hur ska hon reda sig ensam
i allvar och pina på vägen till de stora
ödelanden? Hon behöfver skydd och värn, hon
behöfver ömhet och smek — men hon är
ensam och hon går bort och hennes väg för
henne nedåt, ner i okända, ohyggliga djup.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
