Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En biskops själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BISKOPS SJÄL 233
ljust och dödsskumt, leende ögon och fördunklade
av gråt sågo in i hans, men han uppfattade intet
av allt detta. Han liksom gick runt sig själv, för att
se sig i sin nya värdighet från alla synpunkter. Den
syn, som fröjdade honom mest, var icke när han
installerades eller satt på kyrkomöte eller i
konsistorium. Den bästa var den, då han åkte genom
biskopsallén, som Collman gjort i världen, och vid vägkanten
stod en seminarist i urvuxna kläder och röck av
mössan, så som han själv en gång gjort, när
biskopen kom. Ja, där hade han stått, och det kunde
ha hänt, att han aldrig blivit annat än folkskollärare.
— Men naturligtvis, skyndade han sig att tillägga,
är jag ringa inför Herren.
När biskopen äntligen blev ensam i sitt
ämbetsrum, gick han bort till spegeln och mötte där bilden
av en ansvarstyngd och naturligt värdig man, ett
förträffligt ansikte att målas av i olja och sitta på
en konsistorievägg. Detta ansikte var en biskops
ansikte, blicken utstrålade vilja och kraft och
naturligtvis även fromhet. Biskopen smällde med
ordförandeklubban i sin vänstra hand. Jo jo ...
I detta ögonblick knackade det på dörren, och
utan att vänta på svar inträdde kyrkoherde Collman.
Biskopens pojke, som varit föremål för ynglingen
Levanders avund, var nu en lång, smärt man med
ett på en gång ungdomligt och åldersmärkt utseende.
Det väl skulpterade ansiktet var fårat, och håret
över den breda pannan var grånat och tunt. Men
hans småleende var soligt som ett barns, då han sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
