Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Ah-Sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mulåsnorna, i det han samtidigt öfveröste honom med en lång
ramsa kinesiska, som Bob af tonen att döma ansåg vara idel
förbannelser och skymford. Han gick ganska undergifvet till sitt
arbete, men som sysslorna voro alldeles nya för honom, fumlade
han en smula därmed, och flere gånger var han på vippen att
fråga, hur det eller det skulle göras. Men han kom alltid ihåg
sig i tid och förvandlade det han haft på tungan att säga till
sådana oartikulerade grymtningar, som äfven en stum kan
åstadkomma.
Men när de hade byn och värdshuset bakom sig och ingen
mänsklig varelse var i sikte, ansåg han sig kunna återtaga sin
tungas bruk, och han dristade sig till att ställa en fråga till den
myndige Ah-Sam framme på kärran. Han fann kinesens rotvälska
ganska svår att förstå, men efter en halftimmes konversation hade
han blifvit så pass förtrogen med idiomet, att han något så när
väl begrep hvad mannen menade.
Han fick höra, att samspråket på värdshuset rört sig om två
ting: först och främst de stora förskansningar, som ryssarna höllo
på att anlägga omkring Antung och Kiu-lien-tscheng, och för det
andra, att en kosackafdelning blifvit i grund nedgjord af ett band
tjuntjuser, landets banditer, några mil längre inåt bergstrakten.
— Ryssar alla mycke arga, sade Ah-Sam. — Han säga
fånga döda alla stycken tjuntjuser — hä hä!
Bob ämnade just göra några ytterligare frågor om
tjuntjuserna, då de i en krökning af vägen fingo sikte på en inföding,
som dref en lastad oxe. Ah-Sam förde genast fingret till läpparna
för att påminna Bob om att han var stum. När infödingen kom
förbi, stannade Ah-Sam för att prata. Detta drog om en bra
stund; sedan skildes de bägge körsvennerna åt och drogo
hvardera åt sitt håll.
Den väg, som följdes af Ah-Sam, var snarare en upptrampad
stig än en körväg, och hade ej snön funnits, som fyllde
hjulspåren och bildade en ganska hård och jämn yta, skulle hjuldon
ej ha kunnat komma fram. Äfven som det nu var, knogade den
gnisslande kärran fram mycket långsamt och mödosamt.
Vid tolftiden på dagen kommo de till en liten dalsänka, där
Ah-Sam beslöt sig för att göra halt, äta och fodra dragarna. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
