Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sillfiskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Följebåten göres loss, ångar upp till vadbåtens sida,
vaden göres fast mellan dem båda, silvret håvas
ombord och stjälpes ner i följebåtens lastrum — i
vadbåtens sedan, om följebåten blivit full.
Kaffet är färdigt i skansen och drickes i stora
spill-kummar — det rinner som en eldstråle genom den
is-frusna kroppen. I den lilla järnspiseln sprakar elden
så hemtrevligt, att ansiktet tinar till ett lende, som vill
glida ut i sång av glädje, vila i trötthet, stolthet att saken
är klarad. Priserna diskuteras och sillköparna bedömas,
och man undrar vad de andra fått i natt — och där
somnar en trött man mitt i talet. I styva, våta oljekläder
har han sträckt ut sig på britsen, medan båten rullar
hem genom dyningarna och elden i spiseln sjunger sin
egen sång om hemtrevnad och familjeliv som väntar,
sedan man kommit upp från den trånga, rökiga,
sillluktande skansen, hem till mor med ungarna i stugan.
Men därute ljusnar gryningen. En sagodager stiger
skimrande upp i fjärran, där himmel möter hav och
rymdens gåtor smälta samman med djupens. Och
föröver, där sjöarna spruta muntert över däck, ser man
ljuset tindra och blinka från fyren, där leden slingrar
mellan kobbarna till hamnen.
Allt blir saga i denna bleka, overkliga
grynings-dager på havet — och där förstår man också klart, att
sillen har sin egen poesi. Men den poesien kan säkert
aldrig göras med ord — den ska höras i vindens skrik
genom riggen och vågornas tungsinta brus, när
fiskebåten stävar hem från havets arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
