Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Midfastodagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIDFASTODAGEN.
I sin berömda bön på Akropolis säger den gamle
bretag-naren Renan om Bretagne och om sina landsmän:
— Där känner man knappast till någon sol, skyarna
tyckas där vara utan färg, och själva glädjen är där en smula
sorgsen. —
Man har kanske svårt att tro, att dessa ord äro skrivna
om en stor fransk provins — och ändå äro de till den grad
sanna, att de understundom kunna gälla hela Frankrike,
till och med Paris.
Jag kom att tänka på detta, då jag stod nere på Boulevard
des Italiens och såg mi-caréme-dagens muntra festtåg draga
förbi i ösregn och tusmörker, med förstämd musik,
sönder-regnade blomsterdekorationer på vagnarna, fanorna
hängande som genomvåta skurtrasor och skönhetens unga
drottningar, huttrande av köld i sina baltoiletter, småleende som
vaxdockor och kastande med blåfrusna små händer
mekaniska slängkyssar åt den tätt packade åskådarmängden,
vilken från drottningarnas synpunkt säkerligen tedde sig endast
som ett ändlöst tak av regndrypande paraplyer.
Paris är inte alltid den uppsluppna munterhetens stad —
och Frankrike är inte alltid den ljuva, hetsiga vårsolens
förlovade land. Den gamla läxan, som man ständigt måste
återupprepa! Begreppet Paris har nu en gång för alla hos
alla människor i hela världen så sammansmält med
föreställningarna om ljus och glädje och lycka, att man har
svårt att tänka sig ett olyckligt Paris — och ett helt enkelt
vardagligt och banalt Paris, nej, det kan ingen tänka sig.
Och det är sant, att glädjen är det franska folkets livs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
