Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lin sällskap på hans sista resa och besökte med
honom Secessionens ännu pågående utställning,
till hvilken en hel rad s. k. expressionister, mest
af fransk nationalitet, lämnat sin medverkan
Uär ser man t. ex. Othon Friesz, Manguin,
Picasso och andra bekanta namn i
Matisse-falangen. För en så pass tränad och erfaren
artist som Anders Trulsson tedde sig denna
riktning som en konstens afväg. För honom,
som girigt sökte hvarje tillfälle att lära, jämföra
och väga, fanns hos dem ej något. Det ligger
åtminstone mycket nära till hands att frukta, att
hvad för några få kan vara något personligt
uttrycksfullt, för de många lätt blir en riskabel
lindansartråd, som ger goda löften om ett
halsbrytande nedstörtande i det rena intet. Man
förstår mycket väl, att Trulssons hela läggning
ej skulle rimma i hop med detta, att det för
honom rätt mycket skulle påminna om
lättvindig »plakatkonst».
Det var konstnärens afsikt att efter återkomsten
från Italien samla sig till en större
separatutställning. Den drömmen blef det ingen
verklighet af i den mening han tänkt sig. Men en
minnesutställning till den i förtid bortgångne
målarens ära borde lätt kunna ordnas. Där
finge vi då återse honom på de två
hufvudom-råden, hvarpå hans produktion rörde sig:
landskapet och porträttet.
Trots många vackra landskapsbilder var
Anders Trulsson nog ej någon landskapist af
större modern känslighet. Det skiftande,
förtonande, bortflyende i en landskapsstämning
hade han ej så lätt att fånga. Hans skildringar
hade något fast och solidt, som väckte respekt.
Någon särskild stilisering kan man dock ej tala
om. Betecknande är också, att han bättre
lyckades i arkitekturskildringar, stadsbilder, som
t. ex. i en del Visby-motiv, men först och främst
i de äfven som stämningsbilder lyckliga
tolkningarna från det drömmande Briigge, där
forn-tidsandan ännu lefver vid de stilla kanalerna.
Men vägen till berömmelsen låg för Trulsson
afgjordt på figurmålningens, i synnerhet
porträttkonstens område. Hans färgsinne och
koloristiska styrka fingo först här sitt fulltoniga uttryck.
Trulssons porträtt ge ej blott karaktäristiska
ansikten, de äro helheter, situationsbilder,
personligt uppfattade lifsbilder, i hvilka man så
tydligt kan följa, huru färgens språk blef honom
allt böjligare och nyansrikare. Ej minst några
friska af hälsa och lifslust strålande
kvinnoporträtt bära här vittne om hans konst.
Nu är denna lofvande utveckling för alltid
afslutad, och resterna af hans produktion skola
spridas östan och västan. Men hvarthän de ock
komma, ha de alltid något att gifva, som ej
bör förbises och glömmas bort i en tid, som
blott ropar efter nya intryck och med ett kallt
»Gå vidare!» helst blickar efter nya stjärnor.
HERTZHOFF. TALI.AR. KOLTECKNING.
Hertzhoffs utställning i
HALLINS KONSTHANDEL.
LANDSKAP i belysningar som medge färgernas
etalerande, men gömmer linjerna; en
pointil-listisk teknik, färgklickarne tjocka som små
torfvor. Därjämte kolteckningar, i manér och
motiv erinrande om Nordström.
Man måste sluta ögonen och hvila sig, innan
man vågar sig på nästa tafla. Det är ett
sprakande af papegojlikt vilda färger, som skulle
fordra fem salar i stället för en att breda sig uti.
Trots den barbariskt alltför täta hängningen och
trots denna gällhet i tonen som öfverröstar allt
som hittills hörts i den bepröfvade Hallinska
lokalen, grips åskådaren ovillkorligt. Sätt
skygglappar mot granntaflorna och stanna några
minuter framför en enda duk! Hvilken ni än här
valt, känner Ni Er vandrande in i den,
uppfattar oljefärgen som ljus och luft och finner
att ni upplefvat något.
Samma kraft som ljuset i målningarna har
formen i kolteckningarna. Okänslig för nyans
i färg ger konstnären desto mer af
hufvudtoner-nas förmåga att lysa, att spänna sina krafter
mot hvarandra. . Okänslig för fina och
själfstän-diga linjeverkningar ger han desto mer
öfver-tygande skildring af kubikinnehållet (i
kolteckningarna).
Många af teckningarna äro dock ointressanta.
Afven några målningar hade bort uteslutas, då
hade också vunnit önskadt spelrum åt så
utmärkta arbeten som den storslagna med nr 21
betecknade månskensstämningen.
/. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
