Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lande, portalernas stenfigurer ha mera lif än
kvinnorna, som knäböja på stenläggningen. Den
matematiska exakthet, som är nödvändig för
återgifvandet af pelare och hvalf, räcker ej till
för skapandet af figurer af kött och blod. Men
om de också inte höja det konstnärliga
intrycket, så verka de å andra sidan sällan störande.
Konstnären betonar deras betydelse af
staffagefigurer. Hufvudpersonen för honom blir alltid
arkitekturverket. Det lefver i ljusets och
skuggornas spel. Från det första lätta
blyertsutkastet till den sista affilningen af den på
kopparplåten mödosamt omvända bilden bäres det
intensiva arbetet upp af denna starka känsla
för medeltidens mystik, som vid förra
århundradets midt som en mäktig våg sköljde genom
den europeiska kulturvärlden. Det är inte Häggs
minsta betydelse att i konstnärligare form än
någon annan svensk ha omsatt denna strömning.
De båda af våra äldre etsare, som jämte Hägg
främst ha sysslat med byggnadsmotiv, Ferdinand
Boberg och Hjalmar Molin, äro som bekant båda
arkitekter, hvilket onekligen skänker ett särkildt
slag af vederhäftighet åt deras blad, men här
stannar också likheten dem emellan. Den förre
är mera mångsidig, han kan etsa rena
arkitekturstudier men också stämningsfulla ljuseffekter.
Och när han fångar en parisergata i tröstlöst
»Regn», blir den flyende paraplymannen, som
försvinner inåt det fallande mörkret, till en liten
hoppande japan, infångad af en Hokusais
själsfrändes elaka penna.
Molin däremot är en andlig ättling i rätt
nedstigande led från Hägg. Men sedda bredvid
föregångarens, verka hans stora etsningar lätt
fladdriga och oroliga, beroende på de ej alltid
tillfredsställande valörerna. I ett blad som
»Burgos-katedralen» med dess veka känslighet och lätta
atmosfär visar han däremot sina bästa egenskaper.
Men hvarför inte stanna hemma och använda
detta kunnande på svenska arkitekturmotiv?
Ett enda, och detta det minsta, af Molins åtta
utställda blad är ägnadt åt ett svenskt
byggnadsverk. Jag vet att konstnären genom
förmedling af Föreningen för Grafisk Konst har
visat oss en framtidsbild af Östbergs stadshus
och en fantasifull rekonstruktion af »Tre kronor».
Det förra hade säkerligen sin betydelse som
agitationsmedel för en byggnadsfräga af
vidt-famnande betydelse, det senare är ett utslag af
ett synnerligen berömvärdt historiskt intresse.
Men ligger det inte bakom dessa motivval ett lätt
underkännande af det i tid och rum närvarande?
Min fråga ofvan riktar sig för öfrigt inte endast
till Molin utan, sedan Boberg helt har fångats af
sin epokgörande arkitekturverksamhet, med lika
stor rätt till nästan alla våra arkitekturetsare utom
Sparre. Egentligen är det endast Visby, som
har funnit nåd för deras ögon. Hällgren t. ex.,
som dock ännu har tid att bättra sig, utställer
■C’W JLAh- ’i
JOHANSSON-THOR. EN SOLFLÄCK. LITOGRAFI.
bortåt ett tiotal stadsbilder, men ej en enda svensk.
Xu ha resor naturligtvis sin stora, väckande och
uppfostrande betydelse. Men ligger det månne
icke en lika stor betydelse i att etsaren, efter
ungdomsårens irrfärder, ej stannar där ute i det
i längden lätt förflackande Kosmopolis för att
efter femtioelfva föregångare rita af katedralen
i Burgos eller rådhusporten i Rothenburg? Det
är ju dock tack vare det kärleksfulla studiet af
inhemska motiv som vår nuvarande stora
målaregeneration från parisare har avancerat till svenskar.
Och sannerligen, det finns ett öfverflödande
material här rundt omkring oss. Har inte
Brangwyn visat, att man kan finna
imponerande arkitekturmotiv utan att resa jorden rundt
på jakt efter gotiska katedraler? Hvar dag,
när jag passerar den nya Engelbrektskyrkan,
som inom den fantastiska byggnadsställningen
höjer sina afhuggna tegelstensmurar från den i
rytmisk stigning vindlande terrasseringen, har
jag en intensiv känsla af att gå förbi en
konstnärlig fyndort af oskattbart skönhetsvärde. Vecka
efter vecka bjuder den nya, underbara
aspekter, och vecka efter vecka får den ligga där
bortglömd och obegagnad. Ack tyvärr — vi äga
ingen Brangwyn i Sverige, som kan rikta sin
mystiska strålkastare mot den nya storstadslem,
som här växer fram med gny och möda under
hammarnes slag och murslefvarnes rassel i
vinterkvällens tätnande skymning; ingen Meryon,
som kan variera Osterlånggatans fantasieggande
tema! —
Det är svårt att tänka sig en större motsats
till Häggs, den svensk-engelske altmeisterns
kraftfulla monumentalkonst än hans ett år yngre
stockholmskollegas, A. T. Gellerstedls,
anspråkslösa vignettetsning. Men konstnärligheten har på
intet sätt reducerats i proportion med formatet.
Pä de få kvadrattum, som han behöfver för att
etsa ett landskap, har han, hur han nu bär sig
åt, alltid tillräckligt svängrum för att få med
så mycket af vårt aflånga fädernesland, att vi
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
