Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur författarnes företal - III. af Friedrich Engels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För närvarande är manifestet utan tvivel den vidast
utbredda, mest internationella produkten i hela den
socialistiska litteraturen, det gemensamma programmet för
många miljoner arbetare i alla länder från Sibirien till
Kalifornien.
Och dock skulle vi, då det utgavs, icke ha kunnat
kalla det för ett socialistiskt manifest. Med “socialister“
menade man 1847 dels anhängare av något bland de
utopiska systemen — Owens eller Fouriers, vilka redan
krympt ihop till sekter — dels en brokig mängd sociala
kvacksalvare, som ville avskaffa de sociala
missförhållandena utan att röra vid kapitalet och profiten. Båda
slagens “socialister“ stodo utanför arbetarrörelsen och vände
sig huvudsakligen till de “bildade“ klasserna. De
arbetare däremot, som insett det otillräckliga i enbart
politiska omvälvningar och krävde en omgestaltning av
samhället från grunden, kallade sig den tiden kommunister.
Det var endast en grovhuggen, instinktiv, mången gång
något rå kommunism; men den var dock i stånd att
frambringa två utopiska systemer, Cabets s. k. “Ikariska“
i Frankrike och Weitlings i Tyskland.
“Socialism“ betydde sålunda 1847 en
bourgeois-rörelse, kommunism en arbetarrörelse. “Socialismen“
var, åtminstone på kontinenten, salongsmässig,
kommunismen var raka motsatsen. Och då vi redan då alldeles
utpräglat voro av den meningen, att “arbetarnas frigörelse
måste vara arbetarklassens eget verk“, så kunde vi icke
ett ögonblick tveka om vilketdera namnet vi borde välja.
Och icke heller senare har det någonsin fallit oss in att
icke vilja stå för det.
“Proletärer i alla länder, förenen Er!“ Blott få röster
svarade, när vi slungade ut detta fältrop i världen, för
nu 42 år sedan, dagarna före den första
Pariser-revolution, i vilken proletariatet trädde fram med egna krav.
Men den 28 sept. 1864 förenade sig proletärer från de
flesta av Vest-Europas länder till lnternationalen, ärorik
i åminnelse.
Denna sammanslutning ägde visserligen blott
bestånd i nio år. Men det av densamma grundade eviga
förbundet mellan alla länders proletärer, det lever ännu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
