Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja säjer baraste ett ord: Albert sa hålla sek
därifrå!
Min far förbjöd mig att plocka smultron på Linds
gestreck. Men den förbjudna frukten smakar bäst.
Redan dagen därpå föll jag för frestelsen. Lind hade
permission och jag såg honom gå helgdagsklädd —
ty det var en söndag — förbi stationen antagligen på
väg till byn, där mormonerna hade sina
sammankomster, förmodade jag.
Jag tog av mig skorna, fattade mitt goda tallspö med
vidhängande gäddsnara och vadade nedåt ån. Men väl
kommen utom synhåll slängde jag spöt och gick
in på Linds gestreck för att få mig ett mål smultron,
som då voro övermogna, söta och mat för gudar.
På ett ställe där banvallen var mycket hög mot söder
befann jag mig inom kort frossande i ett rött fält av
de vackraste bär. Solen brände på min rygg, som
bara täcktes av min söndagsSkjorta. Inte en vindfläkt
rörde de nästan manshöga Epilobiernas stänglar. Kring
mig stod en härlig doft av smultron och sommar.
Och nu kommer det enda som har med idrott att
göra i denna berättelse.
Plötsligt hörde jag ett ljud som då en kvist knäckes
av. Jag reste mig upp och spejade. Det rörde sig
något mörkt bland de unga björkarna vid banvallens
fot kanske tjugu steg ifrån mig.
Lind!!! flög det igenom min hjärna och jag sprang
instinktivt uppför vallen. I detsamma hörde jag ett
vrål, som det låg något helt omänskligt i — och Lind
skrek hest som i nöd eller raseri:
— Nä nu har ja dek, din jävla onge! Nu sa du
döden dö!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
