Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från gnisttelegrafstationen på Nordkap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja, där kom en jagare i full fart styrande mot stationen. Den
hade förmodligen upptäckt signalstängerna.
Nu voro goda råd dyra.
»Rapportera allt hvad du ser», befallde jag åt Hansen, och han
lofvade att göra detta.
När jag kom ned, sade jag till karlarne:
»Länge dröjer det inte, förrän vi ha ryssarne på oss. De ha
upptäckt stationen och skola säkert söka fördärfva den. Men v
skola försvara den eller hur, gutter?»
Karlarne sågo bistra ut. De skulle inte ge sig i första taget.
Jag visste inte riktigt, hvad jag skulle göra. Att försvara
stationen med sex man var svårt, men vi måste.
Först måste likväl kvinnor och barn bort. När jag gaf befallning
åt dem att aflägsna sig, blef det gråt och tandagnisslan.
Det måste likväl ske.
Övergaards hustru kom fram till mig.
»Hör nu, löjtnant», sade hon. »Inte kan man tänka på att
försvara stationen. Ryssarne skulle endast döda hvarenda en af
karlarne, och dessa äro blott fem mot lika många dussin».
»Vi äro 8», genmälde jag.
»Jag räknar inte Övergaard», svarade hon, och däri kunde
jag ge henne rätt.
»Tyst kvinna!» röt jag emellertid. »Stå inte här och pladdra,
utan ge er i väg med ungarna!»
Hon hade allt blifvit åtskilligt bortskämd. Hvareviga dag gick
hon ju och städade vårt ämbetsrum, och detta hade gjort, att hon
blifvit afvand från disciplinen.
»Löjtnanten gör inte rätt i att offra så mycket blod», snyftade
hon, men gaf sig icke desto mindre åstad.
Till slut fanns det endast karlar kvar vid stationen.
De sågo inte längre så glada ut. Nå ja, man kan ej vara vid
fästhumör, när hustru och barn gå sin väg och en farlig dust
när som helst är att vänta.
Mot förmodan var Övergaard den, som visade största kuraget.
Han till och med nojsade med kamraterna.
»Jagaren lägger snart i land!» ropade Hansen.
»Alla man på sin post», befallde jag, och nu kom Ebbesen
med patronpaketen.
Han började dela ut dem.
Det skulle dröja en halftimma, innan ryssarne kunde vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
