Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångaren Nordlands uppbringande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Passagerarne hade nu fått reda på historien, och att det gällde
att komma undan. De stodo röda och ifriga på bryggan och
talade sinsemellan, hvar och en på sitt språk, en babylonisk
förbistring.
»Tänk om de skjuta ned oss!» utbrast den tyska friherrinnan,
som såg ytterligt nervös ut. »Gå nu, mitt barn, och packa hop
det mest nödvändiga i läderväskan! Kanske vi skola stiga i
båtarne snart, herr kapten?»
»Var lugn!» svarade jag. »De skjuta inte på en värnlös
kofferdist.»
»Men om de taga oss ändå! Min gud, dessa barbarer lära
inte skona oss kvinnor.»
»Äsch, det är ingen fara med oss!» invände fröken Adams.
Hon visade inte ett spår af rädsla, utan såg snarare road ut.
»Mord, plundring och dylikt är absolut bannlyst ur den
moderna krigföringen, nådig friherrinna», anmärkte löjtnant Gertz.
»För öfrigt äro vi inte norska undersåtar», förklarade konsul
Lundberg. »Det skulle uppstå icke så litet obehag för herrar
ryssar, om de förgrepe sig på våra personer.»
Nordland ilade under tiden söderut. Jag antar, att vi ökat
farten med 1/2 knop eller så.
De ryska jagarne voro fullt synliga, och det var tydligt, att
man upptäckt oss.
Men vi voro redan inne i fjorden.
Att söka undkomma under denna vilda hetsjakt, under hvilken
örlogsfartygen hade nära tre gånger så stor hastighet som vi, var
inte att tänka på.
Endast ett återstode – att gömma oss.
Fjorden är djup med framskjutande höga bergspartier. Det
fanns följaktligen flera vikar, i hvilka vi skulle kunna dölja oss.
Om turen gynnade oss, kunde vi således hoppas på, att de
skulle rusa förbi och fortsätta inåt fjorden. Vore de väl därinne,
skulle vi söka oss ut igen och kanske kunna undkomma.
Som hvarje felmanöver kunde bli farlig, ställde jag mig själf
vid ratten.
Vi passerade nu en udde, som dolde oss för våra förföljare,
jag lade rodret dikt styrbord, och hon svängde hastigt in i viken.
»Ropa åt dem att inte fyra på. Röken kunde förråda oss!»
skrek jag, och styrmannen Saether skyndade att åtlyda befallningen.
»Stopp!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
