Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde brukas. Kommendanten sände visserligen folk för att
laga det som skadats, men soldaterna hade icke väl gått in
i tornet, förr än de återkommo »såsom qväste eller föllo döde
neder». De försvarandes belägenhet vardt för hvarje
ögonblick allt outhärdligare. Friskt vatten kunde icke fås, och
den tryckande värmen gjorde bristen deraf ännu känbarare.
Emellertid gjorde sig Gyldenlöve färdig att storma, och hans
trupper framryckte på pistolskotts afstånd från murarna.
Enligt bruket framsände han dock dessförinnan en trumpetare
med uppmaning åt kommendanten att dagtinga. Denne hade
nu förlorat allt hopp att längre kunna hålla stånd. Muren
var till en del nedskjuten, och från tornet kunde man icke
längre skjuta med några kanoner. Större delen af besättningen
var död eller sårad, och de sårade och »förbrände»
saknade alla slags läkemedel, ty »hos fältskären fans intet».
Efter att hafva öfverlagt med sina officerare beslöt han derför
att antaga de vilkor till dagtingan, som Gyldenlöve tillbjöd.
Klockan 3 eftermiddagen den 23 juli drog han ut ur fästningen
med flygande fanor och klingande spel. Enligt vilkoren
för dagtingan skulle besättningen marschera till Eda skans
i Vermland, men de sjuke, omkring 100 man, fingo af särskild
nåd stanna redan i Göteborg. De, som anträdde marschen till
Eda, räknade vid sin framkomst endast 179 man.
Genom Marstrands eröfring fingo danskarne en säker
tillflyktsort på vägen till Norge och kunde mycket lättare än
förut fortsätta sina anfall mot Göteborg. Det var sålunda en
stor framgång för deras vapen. Till åminnelse af den
ärorika tilldragelsen läto de också slå en skådepenning, och deras
skalder besjöngo i talrika qväden den lysande bragden. Det
var ju oerhördt i verldshistorien, hette det, att en fästning,
hvars blotta läge bort göra den oöfvervinnelig, kunnat tagas
på en så kort tid och af en så ringa skara. Äfven i Sverige
kunde man icke nog förundra sig öfver Marstrands öfvergång.
I sin djupa sorg skref Karl den elfte ett häftigt bref till
Mörner och gaf honom skulden till olyckan, hållande före att
han icke i tid sökt undsätta fästningen. Men Mörner, som
väl förstod, att han hade de la Gardie att tacka för
konungens onåd, emedan denne åtskilliga gånger förut sökt vältra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
