Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Otto Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nej – nu skulle allt vara elektriskt.
I synnerhet var det telegrafen, som intresserade honom.
Och av all telegrafi var den, att kunna sända
meddelanden utan tråd, den, som slog mest an på honom.
Men ännu hade han ej sett någon trådlös telegraf
– bara den vanliga på stationen där hemma.
Ja, så där förnuftig och lillgammal var Sven
Otto Svensson. Snäll och hygglig med för resten.
En sak tyckte han i alla fall var vådligt orättvis.
När det var främmande hemma och blev sent,
sade alltid mamma, att han skulle gå och lägga
sig, för att gossar få inte vara uppe så länge.
Det förtröt honom – han var stor, tyckte han.
När han så en dag på väg till skolan mötte
ett fint ekipage, som höll inne mitt framför honom,
och en äldre, fin, alldeles obekant herre
tittade ut och frågade:
»Du kan väl inte säga mig, var majorskan
Ståhlarm bor, min lille, snälle gosse –»
Då bröt förtrytelsen ut i full låga, och Sven
Otto gjorde en stor gest med armen och svarade
med undertryckt vrede:
»Min vän! Du känner visserligen mitt namn och
mitt goda hjärta, men jag kan ändå inte säga
dig, var majorskan Ståhlarm bor.»
Ögonblicket därpå skyndade han till närmaste
boktryckeri, varest han beställde sig visitkort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
