»Vi kunde allt behöva en del nya slavar», sade en vacker dag de röda soldaternas anförare till sin närmaste man.» Om vi i natt skulle företaga ett strövtåg till närmaste stad åt öster? Vad säger du?»
»Jag är enig med dig, min general», svarade anförarens närmaste man. »Jag får verkligen säga, att det kan behövas. Det blir alldeles för litet gjort nu för tiden. Fortsätter det som hittills, blir det elände till slut. Ja, jag är alldeles ense med dig - det är för få slavar i vår stad.»
Då ordnades allt till fälttåget.
Vid nattens inbrott tågade de röda soldaterna manstarka ur sina hus och samlade sig utanför stadsporten i tätt slutna led. Deras egen stad bevakades av hemmavarande reservtrupper samt av de trogna och flitiga slavarna.
I fasta kolonner ryckte de röda soldaternas här fram emot staden, som skulle plundras och vars innevånares barn skulle rövas bort som slavar.
Staden var byggd på kinesiskt sätt; där lågo boningar över boningar, tätt, tätt invid och ovanpå varandra, runt omkring omgivna av valvgångar och yttre sinnrika bålverk. Det hela liknade en väldig fästning.
Vid fiendehärens annalkande slogs allarm i den hotade staden; alla småbarn och lindebarn fördes skyndsammast till stadens mittpunkt - man visste av erfarenhet, att det i synnerhet var dessa de röda soldaterna ville röva.
Så snart barnen förts i säkerhet, skyndade alle man mot portarna, vilka medelst långa valv stodo i förbindelse med boningshusen. Men då de kände till de röda krigarnas våldsamma anfall och segervana, ville de i det längsta söka undvika en stormning.
En parlamentär sändes ut från den hotade staden.
Han trädde fram för de röda soldaternas general, bugade sig höviskt och sade:
»Herr general, skona barnen. Jag erbjuder dig vårt nya åkerfält; se, hur vi odlat det. Se, hur vi med möda avlägsnat alla skadliga plantor och se, hur våra och även edra älsklingsväxter där stå tätt och frodigt. Vi äro villiga avstå det godvilligt blott du drager dina trupper tillbaka och skonar våra boningar.»
Men de röda soldaternas anförare såg icke en gång bortåt mot de välvårdade åkrarna och ängarna.
»Nej», svarade han. »Jag vet, vad jag vill.»
Parlamentären lät sig dock icke avspisas.
»Vi bjuda eder 10,000 av våra feta kor», föreslog han. »Deras mjölk är söt och saftig.»
»Nej», svarade generalen.
»Vi ställa vårt insamlade kornförråd till ers härlighets rådighet.»
Allt var förgäves.
Med oemotståndlig våldsamhet och dödsförakt trängde de röda soldaterna fram. De använde inga gevär, inga svärd och inga bågar. Men desto kraftigare voro deras brottartag, deras ohyggliga bett och sparkar.
Försvararna av staden föllo i skaror; den ena porten efter den andra stormades; kullvräkande och bedövande alla motståndare trängde de röda soldaterna allt längre in i den ståtliga fästningens inre.
Överallt var de trängt sig fram, lågo stympade, lemlästade försvarare.
De röda soldaterna trängde vidare. In till stadens hjärta, där småbarnen och lindebarnen gömts, banade de sig oemotståndligt väg. Med största försiktighet grepo de sedan barnen och buro dem ut ur fästningen. Varje hus genomsnokades, var vrå undersöktes. De vuxna i fiendestaden bortfördes icke, då de ej så lätt som de yngsta skulle kunna uppfostras till goda slavar. Dock togo de röda soldater, som ej funno små barn, de döda motståndarnas lik på ryggen. Sålunda rikt lastade med byte begav sig så hela hären på hemtåg, i samma ordning som vid framryckningen.
»Präktigt med byte», sade generalen till sin närmaste man.
»Härligt, min general», svarade den andre.
Hemma i de röda soldaternas högkvarter fördes nu de rövade småbarnen in till de slavar, som funnos där förut. Och dessa, men ej alls de röda soldaterna själva, ägnade genast de små bortrövade stackarna den ömmaste vård. De gåvo dem mat, putsade dem och värmde deras av transporten avkylda kroppar.
De rövade småbarnen växte sig större dag från dag och blevo i sin tur duktiga och trofasta slavar.
Men de röda soldaterna? Vad gjorde då de?
Jo, de helt enkelt roade sig. De voro lättingar och gjorde intet nyttigt arbete - de voro födda till rövare och krigare. Genom sin fullständiga sysslolöshet blevo de inom mycket kort tid sina slavars slavar. Det hände en gång, att slavarna bortfördes av en hög och okänd makt som kallades »Människans Vilja». Och då såg man hur de röda soldaterna voro alldeles oförmögna att själva reda sig med någonting. Inte kunde de bygga sina hus, inte kunde de laga sin mat - ingenting. Fast det runt omkring dem var uppstaplat rikligt med föda, voro de för lata att själva äta. De ville bara slåss och tänkte tydligen icke på något annat än att nå portarna för att röva nya slavar.
All verksamhet upphörde, och mitt ibland födan svulto de röda soldaterna hellre ihjäl än att de besvärade sig med att äta.
Då nästan alla dött av svält mitt i maten, råkade en enda slav komma in.
Denne ende slav utvecklade strax den livligaste verksamhet. Han sprang fram och tillbaka mellan maten och de döende, gav dem rikligt med föda, ägnade den ömmaste omsorg åt småbarnen - och denne ende slav räddade hela kolonien.
Ja, så underligt kan det gå till här i världen. Men det underligaste av allt detta är, att de röda soldaterna äro små små djur, så små att man ej kan begripa huru så starka och stora lidelser kunna få plats i deras små kroppar.
De äro helt enkelt de röda myrorna, de så kallade »amazonerna».
De överfallnas omtalade »åkrar» äro verkliga. De uppstå på så sätt, att myrorna genom träget arbete rycka upp vissa plantor, så att älsklingsväxterna ensamma växa kvar och frodas. Korna äro bladlössen, vilkas avsöndringar äro myrornas stora förtjusning, och myrorna samla verkligen förråd av livsmedel.
De röda soldaternas krigskonst och krigslust är i den mest slående
grad lika människornas.
