Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luftens herrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, sade Kalle, hon försvann i vattenfallet
utan vidare spisning!
— Vi äro på en märkvärdig ö, sade jag, men
vi måste undersöka den!
Vi undersökte fallet. Platåkanten, över vilken
fallet kom, var rak som en linjal. Vattnet flöt lugnt
och stilla över branten i en bredd av fem à sex
meter och föll rakt ner som en ridå, som en
silvervägg, som ideligen ynglade av sig. Väggen var
absolut blank däruppe. Längre ner fick den
karaktär av strålar och dog bland stenarna för att i
döden kasta i höjden pärlor av sig själv — alldeles
som det skall vara.
Kalle Cederström sade: — Den där
vattenväggen kan inte vara vidare tjock — den faller ju
lugnt och lodrätt!
— Du har rätt! Alltså, då det där
kvinnodjuret kunde gå tvärs igenom fallet, kunna vi
det också — revolvrarna klara! Låt oss försöka!
Kalle Cederström tog fram sin browning,
hoppade ut på en sten, vinkade en hälsning, gjorde
ett språng och var försvunnen.
Jag hoppade efter. Vattnet slog mig i nacken
som med spön — och i nästa ögonblick befann
jag mig inne i en väldig grotta. Kalle stod och
balanserade på en svart sten och torkade vattnet
ur ögonen. Vi voro våta som torskar.
Det brusade och susade omkring oss. Det
var halvskumt därinne, men fallet var som ett
fönster, ett levande glas, genom vilket solen
arbetade sig in och gjorde färg åt oss. Och så
småningom uppfattade vi färgerna. Ett flytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
