Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
’ BANBRYTAREN.
na sig manad att kritisera, men då beder |ag hofiom hafva
godheten att advocera saken å mina vägnar, så blifver nog
allting rätt, och banbrytaren kommer att stå i
tacksamhetaskuld till honom.
Journalisten, publicisten som banbrytare.
Ett nybygge vet ännu ingenting om någon som kallas en
publicist. Det torde vara något alldeles oerhördt, att en
tidning utgifves på landet, och i all synnerhet i ett nybygge.
Alltså har ännu aldrig någon tidningsman trampat vår mark
här i kolonien. Och hvad tidningsläsandet angår, så är äfven
det ytterst sällsynt i ett nybygge. Det gick åratal, då vi icke
ens sågo en tidningsagent. Och hvad skulle han här? Vi
hade ju inga pengar, och att gifva oss en tidning för intet,
det hade man ej sinne för. Vi fingo alltså vara denna
lyxartikel förutan. En eller annan af de ledande männen
började dock så småningom att förse sig med ett blad. Detta
gick då vanligtvis i byalån. Någon brefkorrespondens fanns
då ingenting nämnvärdt heller. Till postkontoret hade
mången tio, tolf, ja, stundom femton mil, och om någon hämtade
sin post en gång i veckan, så ansågs han för att vara herrelik
eller, som man säger, af bättre folk. På ett sådant fält kunde
icke en tidningsman skörda mycket fritt silfver eller guld.
Han var därför klok nog att hålla sig härifrån en lång tid.
Men fastän det dröjde väl tjugu år, innan vi fingo en
publicist hitut, så voro vi icke alldeles lottlösa på lektyr.
Journalisterna i den stora världsstaden Chicago voro mer än
villiga att utbjuda och tillsända oss sina alster, såsom prof
förstås till en början, och $2 och $2.50 för året var då det
vanliga prenumerationspriset. Men vi, stackars fattiglappar,
fingo högst sällan se och nästan aldrig äga en tvådollarssedel.
Fingo vi händelsevis fatt i någon någon gång, så ville han
aldrig stanna i vår hand, tills vi hunno vända dem om — i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
