Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är aldrig så kallt, eleganta herrar galoppera på vackra hästar, damer,
lysande som fjärilar, flyga förbi i glänsande vagnar, och i Upsala — ja der
jubla studenterne, och fanor fladdra och vårsånger ljuda och ett brokigt tåg
af hjeltar och amazoner, gudar och gudinnor visar sig på gamla Fyris vall.
Der ha de roligt! Nu blommar kungsängsliljan, nu har pilträden guldgula
fransar, nu är det tid att lefva! Men på landet, livad gör man der? Ack ja,
der är ju Maj riktigt hemma och regerar i sitt eget rike. Första Maj är
öfver allt en fest, en lofdag. Ingen skolgosse kan arbeta då, ingen flicka
sitta och sy.
Omöjligt! — Då måste man ut öfver backar och berg. Blåsipporna
slå upp sina blå ögon och helsa på oss, alla knoppar svälla, allt lefver och
rör sig. Daphne står der rödblommig och bararmad, hennes gröna drägt är
ej färdig än. Lilla tussilago beströr hela fältet med sina gyllne stjernor.
Maj är ej sparsam att utdela ordnar. Nu händer det väl ibland att vintern,
den isbjörnen, brummande vänder om och säger: »jag lefver än, akta er bara!»
och så snögar han öfver hela herrligheten, men det är bara som han
sockrade åt oss, ty hans makt är bruten. Vinter och vår brottas emellanåt på
lek. Ibland skiner solen upp och då framtittar litet grönt ur syrenträdens
bladknoppar och de säga: »Se så, nu ha vi segrat». Men bums kommer
frosten och en kuslig vind hviner sitt »halt, stå der ni stå». — Och detta
slagsmål, pockande och stretande kan räcka dag ut och dag in om det vill
sig illa, helst om vintern icke varit riktig vinter när han borde, utan nu
vill komma på efterkälken. Sens moralen häraf är påtagligen den, att man
skall vara hvad man bör, när man bör, eljest blir man aldrig hvad man bör.
Under sista snöfallet satt en liten fogel midt i snön och sjöng af
hjertans grund, han sjöng så som om hvarje ton ämnade sig direkte till solen,
som om ingen köld, inga vidriga vindar funnes på jorden.
Hur underligt glad och förvånad blef jag af att se och höra honom.
Jag trodde knappt att det var en riktig fogel, det var kom om en profetisk
ingifvelse lifvat honom, han tycktes veta att våren dock slculle komma, att
förnyelsen måste inträda, att ljuset och friden dock skall segra och derföre
aktade han ej ovädret omkring sig.
Följande dagen var vacker och vårlig. Sedan, hvar gäng rusket
återkommit, verkar det ej mer så nedslående pä mig, jag tänker på den lille
profeten i snön.
Och alltid vill jag tänka på honom under allt möjligt, både synligt
och osynligt rusk. Jag önskar att alla misströstande, bekymrade menniskor
sett och hört den lille fogeln, ty ingen predikare kunde på vältaligare sätt
framkalla förtröstan och hopp.
Det är roligt att bo på landet, ty då får man tillfälle att någon gång
uppfatta ett ord af naturens lefvande bildspråk.
Käraste barn! lären att klart uppfatta många ord deraf; J skolen få
mycken glädje deraf. Blifven ej bland dem, som gå i skapelsens tempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
