Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Friaregåvor och trolovningsskänker. Av Sigfrid Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jo
Sigfrid Svensson
land till »en ung pijgha» framställt den viktiga frågan: »Skulle thet
icke tiäna att wij bleffvo folck tillsammans?» Kort efter frieriet kom
gossen till flickan med sina fästningsgåvor, som bestodo av »en sked,
en fingra (fingerring), lerft tua gånger, handskar och en kijsta». Och
som gengåva fick han vantar och strumpor. Ynglingen räckte också
flickans fosterfader handen därpå, att han »ville fullfölia sin
Echten-skapzlåffuen med pijghan». Men sedan började den snöda Mammon
driva sitt gamla spel. Drängen hade hemman att ärva, flickan ej. Och
fadern hotar att stänga hemmets dörr vid ett slikt giftermål. Detta
gör fästmannen vankelmodig, och han vill ta tillbaka sitt löfte. Av
flickans fosterfader drages saken inför rätta, och under hänvisning
bl. a. till att löfte givits och gåvor lämnats blir utslaget, att de unga
äro »Echta Folk tillsamman och måå icke skiljas åhtt i thenna
Werl-denna så länge de leffva».
De gåvor, som ingingo i »fästningen», ha växlat mer efter
skillnaden i förmögenhetsvillkor och mindre beroende på motsättning
mellan olika bygders sedvänjor. I en beskrivning över Jämtland från
1749 lämnas följande uppgifter: »Brudgåvor, som friare giver sin
fästemö, består uti en bred förgylld silverring, en psalmbok och ett
silkesmässtyg. Den som är något förmögnare lägger härtill ett par
handskar och en silkeshalsduk, ja, om han tycker mycket om
Fästmön får hon väl 2 Specie-Caroliner på köpet.» De föremål som här
nämnas ha över hela landet varit allmänna som trolovningsgåvor. Men
smycket behövde inte alltid vara en ring, och klädesplaggen kunde vara
av olika slag. Tröja, strumpor och skor nämnas t. ex. från Vingåkers
socken i Sörmland och broderat förkläde av raskatyg från Ö. Göinge
härad i Skåne. Att handskar varit särskilt bekanta som
fästegåvor framgår av den småländska bonadsframställningen, plansch IV:
»Friaredosan», bild 20, var i Ångermanland en present från
fästmannen till fästmön på första lysningsdagen. Hon använde den att
ha sockergryn i, varav hon vid kyrkobesök bjöd sina grannar i
kyrkbänken. Trakteringen gick till på det sättet att man lade tungan i
dosan och fick nöja sig med de gryn som fastnade. Mestadels
överlämnades fästegåvorna i ett skrin, bild 23. Från Gotland omtalas dock
»gåvknytet», och från Skåne känner man en »ja-gåve-pung», bild 22.
Fästmannen kunde också utan vidare plocka fram sina saker ur
byxfickan och lägga dem i flickans förkläde. Spetsiga och skarpa föremål
fingo ej lämnas som gåvor. Härom finnes följande rim:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
