Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mellan två tidevarv (Göteborg). Av Sven T. Kjellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Sven T. Kjellberg
året låg hamnen full av sjunkna fartyg, vilka ruttnade bort i brist på
användning och vilka icke ens någon vågade vidkännas äganderätten
till för att icke bliva ålagd bekosta deras upptagande. Inkvartering
av soldater och krigsfångar, skatter och tvångslån, beslag och
förordningar av allehanda slag utarmade staden och tryckte dess borgerskap
till jorden. Särskilt det ringare borgerskapet blev helt ruinerat. 1714
anmäldes, att detta icke ens förmådde erlägga den vanliga skatten till
kronan »utan har man måst exequera från dem kläderna såväl av
kroppen som uti deras sängar samt husgerådet av deras kök för att
bortauktioneras, såsom erfarenheten dagligen utvisar». Rådhuset
beskrives ock vid denna tid vara fullt av pantat silver och andra
värdesaker. Den allmänna stagnationen i utrikeshandeln medförde även
dyrtid och höga priser på de oundgängligaste förnödenheter. Priset på
en tunna salt steg sålunda från 17 daler silvermynt år 1716 till 106
daler vid krigets slut.
Medan gemene man försmäktade under den stora ofredens bördor
funnos likväl några, som förstodo att utnyttja konjunkturerna och
skörda guld med täljknivar. Förvisso voro dessa täljknivar ej heller helt
ofläckade av människors blod. När icke längre det fredliga
handelsutbytet över havet lät sig bedrivas på grund av kaperierna, beslöt man
sig för att möta ont med ont. På sommaren 1710 utrustades den första
svenska kaparen med det symboliska namnet »Jägaren» i Göteborgs
hamn, snart följd av en mängd andra. För att icke kaperiet skulle
urarta till rena sjöröveriet hade regeringen bestämt, att
kaparekapte-nerna skulle godkännas av magistraten och ställa en borgen av 600
daler silvermynt för sig för att därmed möta möjliga skadeståndskrav
från vänskapliga makter, vars fartyg blivit kapade. Amiralitetsrätten
i Göteborg erhöll därjämte i uppdrag att i varje fall avgöra om
uppbringat fartyg skulle anses såsom pris eller frigivas. Naturligtvis
tillsåg staten även, att den erhöll någon reveny av kaperiet och förbehöll
sig därför 10 procent av prisernas värde och tull för varorna. Vid
behov anlitade man även kaparefartygen i krigstjänsten. Redan första
året uppbringades en mängd främmande handelsfartyg. Kaperiet
visade sig lönande, och en stor del av det mera välbergade borgerskapet
anmälde sig snart såsom redare för kaparefartyg. Sedan avgiften till
staten följande året borttagits tillväxte kapareflottan hastigt och ett
fyrtiotal skutor av allehanda slag foro nu »till kaps». Den ryktbaraste
av redarna, vars minne ännu kvarlever, Lars Gathenhielm, utrustade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
