Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bondens bädd. Av Emelie v. Walterstorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3<d 6 Emelie von Walter stor ff
där broderiet framträtt mellan de långa sparlakanen. Sådana
häng-lakan finnas även från andra socknar av Hälsingland, Härjedalen och
Gästrikland samt Svärdsjö och Envikens socknar i Dalarna.
Handklädet hänger ned från sängkransen över en sängstolpe vid
huvudgärden, ett bruk som återfinnes i Danmark. Mera utbredd än denna
utstyrsel på den fristående sängen ha randiga och rutiga sparlakan av
linne eller i senare tid bomull varit. De kunde bestå av 2 långa stycken
vid framsidan och ett på gaveln, samt en kappa upptill, ofta med
flät-ning eller annan ornering. Den inbyggda sängen däremot hade, då den
ej var försedd med dörrar, kortare förlåtar. Dessa voro tillverkade på
många olika sätt och i linne eller ylle eller båda delarna. Det senare var
fallet med det i Dalarna så kallade förlåtskruset eller munkabältet,
som är det skånska namnet därför.
En ståtlig förlåt, kanske företrädesvis apterad framför
ståndsängen, var sammansatt av många flätningar och knypplingar
omgivna av en linnevåd på vardera sidan och det hela gärna avslutat med
en flätkrans nedtill. Typen, som är medeltida, har levat kvar på
gränsen mellan Dalarna och Hälsingland. I Ovanåkers sn säges en dylik
förlåt ha prytt väggen inuti sängen, och enligt traditionen har den
tjänat som drätt även på stugans övriga väggar.
Åklädet, det tyngre hemvävda täcket, och vepan, det lättare, äro
ännu ej alldeles bortlagda. De utträngas dock sedan sekelskiftet mer
och mer av fabriksfilten och det vadderade täcket. Det senare synes
vara känt redan på drottning Margareta Leijonhufvuds tid. Från
hennes dödsläger återkom till fatburen på Gripsholm ett
»bomullstäcke, över med grönt silke, under med vit sarduk». På 1800-talet,
på sina håll något tidigare, finna vi det bland folket ute i bygderna.
Tidigast bestod vadderingen av inhemska produkter såsom blånor eller
skäktefall där man odlade lin, ull där man hade gott om får. Fodret
var grovt blångarnstyg och övertyget likaledes hemvävt av ylle och
linne, i Östergötland exempelvis i kypertvariationer eller halvylledräll.
Stoppning i bolster, bom i Västsverige, fässing i mellersta och delar
av norra Sverige, kunde vara av mångahanda slag. Utom de förut
nämnda har man i Uppland vid kusten haft renhår, eller renhår och
dun blandade. De fattigare hackade sönder trasor att stoppa med,
s. k. raffelstopp. I Härjedalen och säkerligen även i hela det övriga
Norrland har renhår varit omtyckt som stoppning i kuddar och dynor,
där man överhuvud använt sådana. Ormbunkar, ängsull, rörtopp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
