Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyfödde världsmedborgaren. Av Louise Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
Louise Hagberg
glömt att på kyrkogården taga ett ris med sig hem, varmed hon lätt
piskade det utanpå kläderna. Dagen firades ofta med ett gille, det så
kallade »kyrkogångsgillet)). Påföljande söndag skulle modern gå i
kyrkan med barnet, för att det skulle få tur med sig. Togs det ej med,
skulle hon dock i kyrkan hämta hell eller lycka till detsamma, så att
det sedan blev omtyckt i livet.
Men det var icke alla små, som blevo så väl emottagna och
omhuldade. Var det en ogift kvinna, som »råkat i olycka», var det ej
sällsynt, att hon i sin förtvivlan över den skam och nesa som hon visste
väntade henne, när hennes olycka blev bekant, bragte det nyfödda
barnet om livet och begrov det i löndom. Fick emellertid den lille leva
och växa upp, var han ju bara en »oäkting», en »horunge», som ingen
gärna sedermera ville ta i sin tjänst. Många av de utom äktenskapet
födda togos väl om hand av kommunen, men därvid blevo de ju
vanligen på »fattigauktion» bortauktionerade till den minstbjudande,
varvid det var tur, om de råkade få ett gott hem.
Dödligheten bland spädbarn var förr betydligt större än nu. Bland
därtill bidragande orsaker var i vissa fall bristande renlighet, olämplig
föda och annan missvård, som ådrog barnet tuberkulos och engelska
sjukan. Studerar man de olika socknarnas kyrkböcker får man vidare
som en ofta förekommande dödsorsak för barn se uttrycket »kvävda
av mödrar». Om än vagga fanns, hade nämligen modern för vana att
om nätterna ha det späda barnet hos sig i sängen, varvid det mången
gång hände, att hon vid en hastig vändning i sömnen råkade att
förkväva detsamma.
Vad den lilles matordning beträffar, var det icke alis ovanligt, att
modern gav honom di ända till tredje, fjärde, ja till och med upp till
sjunde, ja nionde året, om han icke dessförinnan fick ge vika för någon
nykomling. Men det var inte utan att folk voro rädda för den som
hade diat i tre långfredagar; bland annat påstods en sådan vara farlig
att släppa in i ladugården, och än sämre rykte hade så kallade
tve-däggingar, d. v. s. sådana som en gång blivit avvanda och så börjat om
igen. De voro rent av fruktade; att möta en sådan var ett dåligt
varsel. Men man måste välja särskilda tider för avvänjningen. Bra var det
sålunda ej, enligt vad som berättas ifrån Gotland, att avvänja barn i
lövsprickningen eller lövfällningen, ty då troddes de ej bli friska.
Bättre lämpade det sig, när dagarna blevo längre, ty då fingo de gott
minne. — I de fall då barnet icke kunde få sin näring direkt från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
