Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 K.M.T OCH KONST.
plats i de s. k. bigudstjänsterna (nocturn, laudes, vesper etc.) och i
helgonofficierna.
Och kultens liturgiska språk, det gamla klangfulla romarspråket,
latinet, som i de romanska länderna länge var ett väsentligen
lefvande språk och för öfrigt hela medeltiden igenom förblef
kultur-språket, det fick redan tidigt en hela kulten genomgående musikalisk
dräkt: det blef alltigenom liturgisk sang. Grundformerna för den
liturgiska sången hämtades ur den gammalkristna (kanske rent at
gammaltestamentliga), alltjämt bibehållna och som växelsäng utförda
psaltaresàngen, tpsalmodin». Psalmodins nio s. k. »psalmtoner- äro
typiska tonformler, enligt hvilka de davidiska psalmerna utföras, dels
med mera reciterande sång på en viss s. k. dominantton, dels med
mera rent melodiska,’långsammare utförda tongångar vid de växelvis
utförda psalmsatsernas början och slut. Att denna psalmodiska
växelsång, hvilken undertecknad sökt hos oss återupplifva och upptagit
till användning i de på gammallutersk grund anordnade s. k.
vesper-gudstjänsterna, ännu i all sin enkelhet besitta ett oförgängligt
kyrko-musikaliskt värde, det framgår däraf att knappt något i dessa
vespergudstjänster så tilltalat både bildade och obildade som just denna.
Ur dessa nio psalmtoner, som väsentligen äro byggda på de
mest brukliga gamla grekiska tonskalorna, utvecklade sig under IV
VIII seklet den liturgiska sången hufvudsakligen efter tvenne linjer.
Den ena utgör det s. k. >accentusn, eller den tjänstförrättande
litur-gens förenklade reciterande säng; den andra utgöt det s. k.
tcon-centus», eller den skolade körens konstnärligt rikt utbildade, verkligt
melodiska sånger. Redan vid 6:e seklets slut hade concentus-sängen
vunnit rik utveckling och omfattade en stor mängd melodier till
mässans hymniska texter (kyrie, gloria, graduale, credo, sanctus
och agnus dei m. fl.), somliga enklare men de flesta melismatiskt
rikt utbildade, konstnärligare sångstycken.
Ur det rika förråd af concentus-sånger, som vid denna tid
förefanns, gjordes ett urval af den om den gamla kyrkans liturgi och
liturgiska sång högt förtjänte biskopen i Rom, Gregorius den store
(† 604), som äfven verkställde en bättre fördelning pä kyrkoårets
sön- och högtidsdagar och ombesörjde melodiernas uppteckning
medelst meunier (ett slags tonbeteckningar påminnande om vår tids
stenografiska tecken). Hans namn blef därigenom för alltid förbundet
med medeltidens liturgiska sång, som efter honom benämnts icantus
gregorianus», den gregorianska sångenKm ed an dess utförande
uteslutande öfverlämnades åt den i sångskolor utbildade kören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
