Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
især Marstrand skal straffes og gaae tilbage,
lige-som Hornet böjes over Ryggen.’ — Norske
Magasin, II, 43—45.»
Sid. 236. Jesper Svedberg. I sin tyvärr
ännu outgifna »I.efvernesbeskrifning af honom sjelf
[i sex exemplar] uppsatt och hans barnom och
efterkommande till underrättelse huru the sin
vandel föra skola efter thess död; välment och
fader-ligen lemnad», skildrar han sina trenne äktenskap.
Hans första hustru var Sara Behm, vid hvilken
han vigdes 1683. »Ehuru hon var Assessorsdotter
och Kyrkoherdehustru i Upsala, dertill med af
stor rikedom, klädde hon sig aldrig efter
förmögenheten öfver hofva. När alla skulle den tiden
draga den syndiga och förargeliga
hufvudbona-den, som kallas fontange, nödgades hon följa
hopen åt, och så bäran. Men då hon fick höra
att en ko på Gottland hade med mycken pino,
qval och vonda och ömkeligt bålande burit fram
en kalf med fontange, så tog hon sin och sina
flickors fontanger och kastade dem i elden, .. .
görande ett löfte, att hon och barnen, så länge de
voro under hennes magt, aldrig skulle bäran mer.»
»Min hustru Sara Behm höll mig, som jag
henne, ganska käran. Vi hade så kärligen
kommit öfverens, när det var fast belefvadt, att vi
skulle blifva ett folk, att hon skulle få regera i
huset som en förnuftig hustru och förståndig
matmoder som henne behagade. Jag skulle intet lägga
mig däruti. Hvad hon påkallade penningar eller
annat, skulle hon vid första nämnandet bekomma
öfver och icke under. Men tu ting däremot måste
hon ock lofva mig: Först, att hon aldrig lägger
sig uti mitt ämbete och där vilja hafva något att
säga och styra. Är jag kallad af min Gud och
godkänd af min öfverhet, bör jag också förstå att
förestå mitt ämbete. Med sina förböner skulle
hon väl hjälpa mig som jag henne. Men för det
öfriga platt intet. Sedan för det andra måste
hon lofva mig, när jag sitter i ett godt lag och
hederligt samkväm och jag har där min förnöjelse
och min ro utan öfverflödigt drickande, utan
någons förtörnelse eller förargelse, hon ville då
förunna mig den goda ro och förnöjelse efter mitt
trägna arbete och myckna bekymmer, att då
ingalunda mana mig bort. Och tror jag, att Kristi
mening har varit densamma, när han svarade sin
moder något hårdt i bröllopet i Kana i Galileen:
Kvinna, hvad hafver jag med dig? Min tid är
icke ännu kommen.»
Sara dog 1696, efter att ha födt Svedberg
nio barn, af hvilka det tredje var Emanuel.
Fadern blef ej länge ensam, ty
»Om Andersmässodag år 1697 hade jag i
en välsignad stund mitt bröllop med min andra
käraste hustru, den äreborna, gudfruktiga,
dygde-samma och förnäma matrona, fru Sara Bergia,
salig prostens och kyrkoherdens i Norrbärke i
Dalarne, mag. Andreas Bergii kära dotter. Hon
hade varit salig häradshöfdingens Joh. Norlinds
efterlåtna änka, och som jag alltid tillförene hade
försport och rönt Guds nådiga och enkannerliga
försyn jämväl vid mitt förra giftermål, så
försporde jag ock den fast förunderligen och
ögon-skenligen i denna angelägna handeln också denna
gången. Jag var aldrig tillförene med henne
bekant, visste mig ock aldrig hafva sett henne
eller om hon var till en gång . . . Blef dock
oförmärkt underrättad om hennes gudfruktighet,
fromhet, frikostighet mot de fattiga och att hon
var välmående, såg väl ut och var en snäll
hushållerska och hade inga barn. Summa, en sådan
stod mig väl an. Jag tager Gud till råds med
innerliga böner och åkallan. Och som jag fick
inskjutelse och håg, skrifver jag henne till och
upptäcker mina tankar. Hon genom Guds
till-skyndan samtycker till min begäran ... Två dagar
före bröllopsdagen kommer jag till Stockholm,
dit hon ock två dagar förut efter aftal kommen
var. Jag föres allena in i en kammare, där hon
allena före mig satt. Men jag visste intet, kunde
ock intet tänka, att det var hon, ty ingen sade
mig det. Jag sätter mig ned bredvid henne. Vi
taloms länge vid, jag med henne såsom med en
annan helt främmande eller någon af hennes
sällskap om allehanda saker. Tills hon ändtligen
frågar: Hvad tycker Professorn om vår handel? — Jag
svarar: Hvad skall det vara för handel? — Det han
har skrifvit till mig om. — Hvad har jag skrifvit
henne till om? Det vet jag icke. — Skola vi icke,
sade hon, i morgon vara brudfolk? — Är hon
densamma? sade jag. Och så bekräftade vi vår
vänskap med handslag, kärligt famntag och dylikt,
med bägges inbördes fägnad och hugnad. Gudi
vare evinnerliga lof och pris, som de sina så
underliga förer, så faderliga.» Den andra Sara
dog, barnlös, 1720. Innan året var ute, förnam
Svedberg
»uti mitt bedröfliga och besvärliga
enkling-stånd den vise Siraks ord vara sann, som sade:
’Där ingen vård omkring är, där går husbonden
villråda’», hvarför han ingick sitt tredje och sista
äktenskap, äfven det barnlöst. — Biografiskt
Lexi-con, del 16. — Tottie, J. Svedbergs lif och
verksamhet. — —
Svedberg skrifver om lyxen: »Hon will hafva
så kosteliga kläder som en Princessa, så kostbara
speglar, så a la mode Fransöska sängiar,
kirido-ner, så krusigt nattetyg; mannen måste thet skaffa,
tagat hwar han kan —.»
»Then skiöne predikanten går ther med sin
longa, krusade och pudrade peruk och i sida
kläder, så at kappan släper ett qvarter efter
honom: alt til then ändan at han skal synas.» —
Såsom prof på den för oss nästan komiska
men i själfva verket imponerande naivitet och
enkelhet, som utmärkte många af psalmerna i
»Then Swenska Psalm-Boken ... Af thet wyrd.
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
