Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA DELEN - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dag kämpade sin kamp ensam. Slutligen fick han
båten välbalanserad på svallisen. Han kröp på händer
och fötter efter sin sovpäls, bössan och spännet och
fick alltsammans i båten — yxan brydde han sig inte
om, ty då hade han varit tvungen att krypa tjugu fot
tillbaka, och han visste att om den skulle behövas,
hade han för länge sedan upphört att ha behov av
den.
Med Elijah blev det värre besvär än han hade tänkt
sig. Han släpade honom några få tum i sänder till
sidan av båten. Men upp i den kunde han inte få
honom. Han var som en död kropp; och Ljusan Dag
förmådde inte lyfta upp honom, ty han föll ihop på
midten som en halvfylld kornsäck. Ljusan Dag
kravlade sig själv upp i båten och försökte dra kamraten
efter sig, men han lyckades aldrig få mer än Elijahs
huvud och skuldror över relingen. Det var förgäves —
Elijah föll tungt tillbaka ned på isen igen. I sin
förtvivlan ändrade nu Ljusan Dag taktik. Han slog den
andre rakt i ansiktet.
”Guds död, vad är du för en karl! Där har du, din
fan! Och där!”
Vid varje svordom gav han honom ett slag på
kinden, på näsan, på munnen för att smärtan om möjligt
skulle kunna väcka den slocknande viljekraften.
Elijah öppnade ögonen.
”Hör nu på”, skrek han barskt. ”När jag fått ditt
huvud över relingen, så häng kvar. Hör du, häng
kvar. Bit dig fast med tänderna, men häng kvar.”
Ögonen slöto sig igen, men Ljusan Dag visste att
Elijah hade förstått. På nytt fick han den hjälplöse
mannen till relingen.
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
