Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rygg uppe i det harliga höglandet. Men det blev så
enformigt att rida ensam.
Han var en sådan pojke, denne jättelike millionär,
som kommit hälften av San Franciscos rike män att
darra. En sådan pojke! Nej, det hade hon aldrig
tänkt på förut.
”Hur bli folk gifta?” sade han. ”Jo, först träffas
de; så tycka de om varandras utseende; sedan bli de
bekanta och slutligen gifta de sig med varandra eller
inte, beroende på om de bli kära sedan de lärt känna
varandra. Men hur i all världens namn ska vi komma
underfund med det, om vi inte själva skaffa oss
tillfälle?”
Dede fann plötsligt situationen löjligt absurd. Hon
ville skratta, alltsammans var så lustigt. Hon
stenografen, han den mäktige millionären, och så emellan
dem en grind, över vilken de argumenterade om hur
folk skulle bli gifta. Nej, så kunde det inte fortgå.
Mötena måste upphöra. Detta var sista gången.
Fortsatte han att uppvakta henne på kontoret, skulle
hon bli tvungen att lämna en god plats och episoden
var slut. Det var inte någon glad utsikt, men sådan
var världen.
”Vi bry oss inte om att smyga omkring här”, sade
Ljusan Dag. ”Vi rida tillsammans så fritt och öppet
som ni själv vill, och om någon ser oss, så gärna det.
Om man pratar, så länge vi ha godt samvete, behöva
vi inte oroa oss. Säg bara ett ord, och Bob bär på
sin rygg den lyckligaste man i livet.”
Hon skakade på huvudet, höll in sin häst, som
började bli orolig, och såg menande på skuggorna som
begynte förlängas.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
