Efter den där söndagsförmiddagen i fröken von Wendens rum uppsökte Angela icke längre Bell. Hon hade blivit rädd för henne. Vad var det för ett underligt ansikte Bell plötsligt uppenbarat, naket och fritt från förställning, då hon tagit Angela i sin famn och kysst henne?
Bell hade på sista tiden blivit blek och sluten. Hennes besynnerliga ögon hade en vemodig blick. Hon slog ned dem inför Angela och såg sökande och oroligt sig omkring bland de andra unga flickorna.
Det gick icke en dag utan att Bell nu tänkte:
Kommer inte lilla Angela igen? Har jag skrämt bort henne? Hur skall jag vinna henne tillbaka?
Hon hade känt att Angela ett ögonblick velat närma sig henne, att hon tjusats av henne, liksom Bell av Angela, men ögonblicket hade glidit undan. Och nu stod Bell där åter ensam.
Då blev hon bitter. När hon icke kunde vinna Angela, måste hon på något sätt skada henne. Hennes känslor voro sådana: plötsligt uppflammande, sedan långsamt slocknande till en glödande aska, som brände och frätte sår.
Eleverna företogo en dagslång utflykt i augusti i sällskap med Bell. De skulle plocka svamp. För fröknarna Strussenhielm var det en fridag, då de med lätta sinnen gingo omkring i det tomma huset och gladde sig åt att de inte behövde möta flickorna vid varje steg.
Hela dagen strövade de unga omkring i en stor skog, som föreföll dem mörk och fuktig av de skuggor grenarna kastade på markens mjuka mossa. Deras korgar fylldes långsamt med svamp. De hade inte bråttom. De sågo sig omkring med pigga ögon. De kilade på stigar hala av barr, förirrade sig ibland långt bort från varandra och ropade då oho - oho, som ugglor, vilka blinda söka varandra.
När matsäcken skulle dukas upp fram på förmiddagen, samlades de i en glänta i skogen. De bredde ut en duk på det friska, gröna gräset bland stenar, som tjänade dem till bänkar. Bell hjälpte dem och skämtade med dem. De hade icke på länge sett henne så glad.
Men när de voro färdiga och skulle börja måltiden, saknades Stanny och Angela.
Bell tittade sig omkring med ett elakt leende.
- Var äro de två oskiljaktiga? sade hon.
Flickorna sågo tysta på henne.
Hon hade dessa dagar i de andra elevernas närvaro låtit undfalla sig små anmärkningar om Stanny och Angela. Än var det att Stanny inte arbetade tillräckligt, än att Angela inte kunde lära sig väva och inte var praktisk.
- Deras tid upptages med att de ständigt äro sysselsatta med varandra, hade hon sagt med en underton av bitterhet. Ha ni sett hur de betjäna varandra? Ibland är det Angela som är page och Stanny prinsessa, andra dagar är det tvärtom. Deras förhållande till varandra är inte det litet egendomligt?
Flickorna, som hade skarpa öron för röstens nyanser, lade genast märke till med vilken misstänksam ton Bell talade om "förhållandet mellan Stanny och Angela". De lystrade också till, som det var Bells mening att de skulle göra.
Stanny var omtyckt av kamraterna. Hon hade något käckt och tilldragande i sitt väsen, trots det att hon ibland föreföll melankolisk. Angela kommo de icke nära. Hon slöt sig inom sig själv. Hennes ögon strålade bara när Stanny närmade sig eller när hennes röst hördes utanför fönstren.
Stanny var ju en mycket rik ung dam, och från egendomen i Sörmland fick hon oupphörligen paket innehållande frukt och hembakade kakor och presenter. Hon delade godsakerna och presenterna med Angela och bjöd ingen annan. Flickorna hade i hemlighet länge varit avundsjuka på Angela, som så oinskränkt ägde Stannys tillgivenhet och ensam åtnjöt de små fördelar denna vänskap hade i följe. När nu Bell började egga dem, steg hastigt deras förut vakna missnöje med Angela.
- Det är något konstigt med dem, hade Kalle sagt en kväll. Jag tror att Angela utövar en hypnotisk makt på Stanny. Ha ni sett hur hon ser på henne, som om hon ville svälja hennes själ? Det är onaturligt.
De andra instämde. Det där med hypnotism lät så hemlighetsfullt och hemskt på samma gång. De flesta av dem hade knappast reda på vad det var för otyg.
Inga kunna väl vara så elaka som flickor, när de funnit fel hos någon kamrat. Deras ögon börja lysa olycksbådande, de knipa ihop munnarna, de kröka sina mjuka tassar och göra tecken till varandra. Deras trupper samla sig. De äro en sammansluten enhet, skräckinjagande därför att vapnen som delas ut äro förgiftade.
Nanna sade nu:
- Angela och Stanny ha väl gått vilse med vilja.
- Vi få väl börja äta då, sade Bell med en suck.
Men hon hade ingen ro. Hon kunde nästan inte äta. Hon sände förstulna blickar åt skogen, väntande att Angela och Stanny plötsligt skulle träda fram.
Flickorna glömde snart de två som saknades. De åto tunna pannkakor med sylt, drucko stora glas mjölk och knaprade på hårda smörgåsar.
Judy, som satt på en sten, slog med handen mot ett tomt glas och sjöng:
- Fröken An-gela i dyst-ra drömmar går,
uti nat-tens tyst-nad ing-en ro hon får.
Fastän rummet fint och hon i si-den klädd,
hennes sömn den flyr ifrån spets-prydd bädd.
Hon sjöng entonigt, melankoliskt, härmande en barnjungfru de haft en gång. Hon kastade huvudet bakåt, hennes krusiga negerhår stod i en sky runt hennes runda ansikte med de vädrande näsborrarna. De sista orden på varje versrad drog hon ut, klagande som en hund en månskensnatt.
I nobla kretsar uppå bal och fest
stackars Angela hon måste med som gäst,
spela, sjunga, dansa, fastän ingen ser
att hjärtat blöder, fastän munnen ler.O grymma öde, varför blev jag född?
I kvalfylld längtan är min tid förödd.
Att vara fattig, vilken bärlig lott
mot att rik och fridlös bo i gyllne slott.
De andra skrattade och klappade i händerna. Uppmuntrad av bifallet fortsatte Judy:
Fröken Stanny var i går i stan,
hon anhöll då om skön Angelas hand.
Hon är rik och mäktig, bildad och förnäm,
och hon kan bliva Angela en värdig vän.
Bell hade smugit sig ifrån dem.
Inne i skogen var det mörkt och tyst, när man kom från den soliga gläntan. I hennes ögon, nyss sammandragna, ansträngda av det starka ljuset, vidgade sig.
Hon gick över mossan rätt in i skogsdunklet, fort med glidande steg, som en som är på jakt efter något. Hennes ansikte var blekt av smärta.
Vad göra de nu, Angela och Stanny? tänkte hon. Gå de med armarna slingrade om varandras liv, som jag sett dem så ofta? De ha så mycket att viska om, att de glömt bort tiden.
Maj, Cecilia, Angela! Ett ödesdigert tretal. Alla hade hon förlorat. Andra unga kvinnor, som hon snuddat vid och förtrollats av för en kort stund, döko också upp i hennes sinne. Hon tyckte att de tassade på mossan runtomkring henne. De höllo varandra i handen, de gingo i ring med leende ansikten och halvöppna munnar. Deras kläder voro genomskinliga som slöjan kring Cecilia där hemma på fotografiet. Hon såg vita lemmar, runda knän, knoppande bröst, höfter som vaggade lätt och förföriskt.
Men när hon skyndade efter dem, vände de och svängde ludna svansar mot henne. Det var otäckt som i en mardröm. De svängande och viftande svansarna dolde deras ryggar. Bara de knubbiga axlarna höjde och sänkte sig, liksom suckade de.
Hade alla de hon älskat gjort narr av henne? Vad mindes de nu av henne, Bell? En girigt framräckt arm, en mun som spetsades rovdjurslikt, ett par rödkantade ögon som glödde. Så hade de sett henne: vanställd av ett onaturligt begär, som några givit efter för, men alla hatat.
Hon var ensam, ensam. Föreståndarinnan för barnhemmet sträckte ut sin stora hand efter henne. Groparna vid hennes fingrar voro som intorkade sjöar. En nagel var förvriden. Dessa fingrar hade tryckt sitt märke på henne, gjort henne till en för livet vanför, ett skadat finger bara, som var fult att se på.
Bell skyndade vidare. Hon hade så bråttom. Ringen av flickor vidgade sig, förtunnades, försvann. Men framför Bell skymtade en skugga, kastad på marken, en utbredd kropp bara, en ung kvinnas kropp. Den hade buktande, lekande linjer, långa armar och ben och ett litet underligt huvud med hår som ålande ormar.
Bell satte sig försiktigt ned vid yttersta kanten av skuggan.
Hennes förvirrade tankar susade omkring henne bland de stora träden.
En skugga måste ha en kropp, en skugga måste ha en själ. Stod då kvinnan, som kastade denna skugga under sig, där uppe bland molnen? Alldeles stilla med ett underligt leende på sina läppar.
Men när Bell böjde sig över skuggan, varsnade hon att den rörde sig. Den tog form och gestalt av henne själv. Det var hon själv. Hon låg orörlig på marken. Hon satt på stenen. Hon dansade i skogen med sitt guldgula hår och sin viftande svans. Överallt fanns hon, därför att hon hade älskat sig själv, njutit sig själv, ätit upp sitt hjärta, så att blodet nu dröp om hennes läppar.
Då greps Bell av en förfärlig ångest. Hon ville resa sig upp och fly, men hon förmådde inte.
I skogen mörknade det. Träden blevo svarta, stenarna också. Bell tyckte att något for genom rymden och träffade hennes tinning. Som en kvidande ömklig massa sjönk hon ihop.
Över sig hörde hon träden susa, då aftonvinden från sjön for igenom dem. Men inom henne var det tyst och iskallt. En kyla som spred sig från en släckt eld, som nyss värmt och upphettat hennes lemmar.
Det var Angela som fann Bell i skogen. Flickorna hade blivit oroliga, när inte fröken von Wenden kom igen, och hade givit sig ut på skilda håll för att leta efter henne.
Angela lyfte försiktigt upp Bells huvud, där hon låg på knä bredvid henne på marken.
Bells kinder voro bleka. Hon viskade hest förvirrade ord. Angela, som hon bara för ett par timmar sedan letat efter, kände hon nu inte igen.
Angela såg fylld av medlidande ned på Bell. På avstånd hörde hon flickorna ropa i skogen:
- Oho - oho!
Ropet ljöd så underligt i den skymmande, tysta skogen. Ringen av unga flickor slöt sig kring Bell. Grenar knakade, fötter trampade. Nu voro de alla där. Röda, friska ansikten med ögon, som tindrade efter dagens upplevelser ute i naturen, böjde sig över den kvidande stackars kvinnan på marken.
De lyfte upp henne och buro henne hem. Ett tåg av tysta och bleka unga flickor stego de ned från skogssluttningen med Bell emellan sig. Så hade hon velat bäras av unga, starka kvinnoarmar med sitt huvud lutat mot någons klappande hjärta. Nu kände hon ingenting längre.
Riken mötte dem på trappan till hushållsskolan med små skrik av förskräckelse och häpnad. Terriern snodde runt dem och skällde ivrigt och glatt välkomnande.
En läkare skickades efter. Han såg allvarlig ut och talade något om nervöst sammanbrott.
Redan samma afton sändes Bell bort till en vårdanstalt för nervsjuka.
Den snälla och ödmjuka underlärarinnan, som fröknarna haft förut, var av en tillfällighet ledig och kon gärna tillbaka. När hon ett par dagar därefter slog upp dörren till Bells rum, kände hon en egendomlig doft. Hon visste inte att det var rökelsen, som ännu dröjde kvar i tapeter och möbler.
Hon tyckte lukten var besvärande och tung, och hon skyndade sig att
vädra ut den.
