Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- III. Frågor, som kyrkomötena ha att behandla
- 3. Om missbruk vid påvens hov och om det påvliga utpressningssystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty så väl står det ej nu till i kristenheten, framför
allt icke i Rom, att vi skulle klaga över så höga
ting. Jag klagar ej heller däröver, att den
naturliga eller världsliga rätten och förnuftet ingenting
gälla. Det hela står allt ännu sämre till.[1] Jag
klagar nämligen över, att de ej ens hålla sin egen
uppdiktade andliga rätt, som dock i sig själv är
idel tyranni, snikenhet och världsligt prål mer
än lag och rätt, såsom vi skola få se.
I forna tider hava tyska kejsare och furstar
medgivit påven att uppbära annaterna från alla
län i Tyskland, d. v. s. hälften av första årets
inkomster från varje län[2]. Men denna bevillning
[1] Eller: Min klagan har allt en ännu djupare grund
(»Es ligt noch alles tiefer ym grund»). Kaper (Luthers
Reformatoriske Skrifter) översätter: »Vi maa gaa endnu
længere ned.»
[2] Rätten att uppbära annater (= årsavgifter) omtalas
först under påven Honorius III († 1227) och tillkom
ursprungligen biskopen, som kunde göra anspråk på första
årets inkomst från varje inom hans stift ledigvordet
prästgäll (prebende). Påven Clemens V tog 1309 denna rätt i
anspråk för påvarna. Och påven Johan XXII yrkade år
1319 (1317?) på denna rätt för samtliga prästgäll, som under
de två närmast följande åren komme att bli vakanta i hela
den västerländska kyrkan. Detta prejeri framkallade stark
opposition särskilt från de tyska landskyrkorna, som ock
på kyrkomötet i Konstans försökte få en gräns satt därför
genom bestämmelsen, att annaterna skulle utgå från alla
biskopsdömen och abbotstift, men från övriga prästgäll
endast, om deras inkomster överstege 24 gulden. På
kyrkomötet i Basel 1439 lyckades man med instämmande av
de tyska furstarna genomdriva ett beslut om annaternas
fullständiga avskaffande — ett beslut, som dock
annulerades genom Wienerkonkordatet av 1448, genom vilket
Konstanserdekretet åter blev gällande. (Se Benrath a. a.
sid. 88 f.).
Annaträtten i den form, som Luther här omnämner, synes
närmast ha gällt av påven förlänade lägre prästgäll — men
icke högre, såsom biskopsdömen o. s. v., vilka voro
underkastade en annan ännu hårdare beskattning (se ovan!),
de s. k. servitia communia — och härstammade från
Bonifacius IX:s tid (påve 1389—1404). Efter honom kallades
dessa intäkter ofta »annatæ Bonifacianæ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:59:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kyref17/0049.html
