Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schartau — ett hundrafemtioårsminne af P. Rydholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK SCHARTAU XI
måste säga, att han i detta stycke utbildat sitt eget system
med en för honom egen terminologi. En stor del af det nya
hos Schartau på detta område beror uppenbarligen på hans
motsättning mot herrnhutismen, och vi återkomma därtill.
Den döda renlärighetstron är för Schartau ingenting an-
nat än en död tro, alltså ingen tro alls. Mot denna vänder
han sig därför på samma gång och på samma sätt som mot
all otro, världs- och syndaväsende. Här är nu Schartau lag-
predikant och väckelsepredikant. Men han är det icke på
metodistiskt sätt. Han stormar icke, begagnar inga konst-
gjorda uppskakningsmedel, lägger aldrig an på några känslor,
men han afhöljer skoningslöst hjärtats hemligaste tankar, stäl-
ler syndaren med hans synd och illfundighet inför Guds helig-
het. Och verkan af denna bättringspredikan blef en väc-
kelse af mera ovanlig omfattning, ehuru den icke, såsom
osunda väckelse-företeelser pläga, gjorde något synnerligt vä-
sen af sig i det yttre eller väckte vidare uppmärksamhet. Men
Schartau är icke någon exklusiv lagpredikant. Han fattade
icke sin uppgift såsom en blott bättringspredikant. Hellre
tager han om hand, leder och värdar dem som vaknat. Och
då finna vi honom som en evangelii förkunnare af ovanligt
ljus och värme. Predikade han lagen fullt och helt utan att
underhandla med kött och värld och utan att låta pruta med
sig, så förkunnade han också evangelium fullt och helt såsom
få efter Luther hafva gjort.
Schartaus ställning såsom en ropandes röst i den affäl-
liga kristenhetens öken förde med sig en åskådning, som vi
måste beröra. I fråga om kyrkan erkänner han intet slags
medlemskap däri åt den, som icke har den lefvande tron. När
människan kommer till tro »blir hon satt in i kyrkan». Detta
sammanhänger nära med läran om dopet. Schartau hade fun-
nit, att syndsäkra människor plägade bygga ett slags salig-
hetshopp på sitt dop och ansågo sig vara goda kristna, då
de voro döpta. Detta hyende måste ryckas undan den därpå
sofvande syndaren. Det gör han så, att han förklarar, att
den som förlorat den tro han fick i dopet, har sedan intet
gagn af sitt dop. Man talade på den tiden ofta om döpelse-
förbundet. Det gör Schartau också någon gång, men med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
