Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Levin. Bidrag till Visby stifts historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INFÖRANDET AF SVENSKT KYRKOSKICK PÅ GOTLAND
1 1 5
I fråga om likstol stadgades, som sagdt, i konventionen af
1648, att när hustru eller bonde dör, skall själasörjaren och
kyrkan hafva »en oxe, stut, ko, eller hvad där kan finnas efter
hvars och ens ämne och förmögenhet». Stadgandet var
tämligen obestämdt; det kunde ge anledning till att prästen alltid
gjorde anspråk på sin ko. I Sverige var motsvarande
lagstadgande mer bestämdt affattadt. Här hade Gustaf Vasa utfärdat
en »ordning» rörande likstol af d. 20 aug. 1556. Den gamla
från den katolska tiden nedärfda seden, att bonden skulle gifva
ko i »testamente», kändes helt naturligt ej så litet tryckande
för allmogen, hvarför ständiga tvister hade uppkommit mellan
prästerna och deras åhörare. Det var dessa tvister, som
föranledde Gustaf Vasa att utfärda sin stadga. Konungen klagar
däri, att en del präster sökte tvinga allmogen till »olidelig
testamente och likstol», och att å andra sidan somliga bönder
»alltför armliga» gifva testamente åt prästen. Med anledning
däraf stadgades nu, att en ko skulle utgöra testamente och en
mark örtug likstol efter bonde eller hustru, när sex kor funnos
på gården. Vid mindre antal kor skulle prästen få en mark
örtug för hvarje ko.1 Ett sådant stadgande förebyggde, att
prästen kunde ta gårdens enda ko i likstol. I konung Gustaf
Adolfs förutnämnda stadga af 1617 föreskrifves, som vi sett, att
med »testamente» skall förblifva, såsom därom var stipuleradt i
nyssnämnda förordning af d. 20 aug. 1556; dock gjordes
därvid ännu ett tillägg i syfte att förmildra den tämligen hårda
bestämmelsen. Det sägs: »Dock skall här hvars och ens
enskilda nöd ansedd blifva.»
Det synes påtagligt, att den gotländska konventionsstadgan
ej alltid blifvit tillämpad med nödig hänsyn till löngifvarnas
ekonomiska bärkraft. Jag har redan vid redogörelsen för
Bro-dini synodalia nämnt, att denne superintendent fann sig
nödsakad att ingripa och föreskrifva i den i Sverige gällande
stadgans anda, att där fattigdom rådde, så att bonden ej ägde mer
än två eller tre kor, »må prästen icke strängia bonden, utan
hvad han skäligen kan och vill gifva».2
Prästerna fordrade understundom en del förmåner, som inte
alls funnos omnämnda i konventionsstadgan, därvid åberopande,
1 Sjöblom, Prästerskapets privilegier af år 1650 o. 1723, s. 149.
2 V. P. d. 7 okt. 1663.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
