Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Levin. Bidrag till Visby stifts historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INFÖRANDET AF SVENSKT KYKKOSKICK PÅ GOTLAND
I 2 t
utkomst, och hur här infördes liknande bestämmelser som
på fastlandet i fråga om understöd åt de frånfallna prästhusen.
Förut har redan blifvit taladt om konserveringen, för hvilken
ju ytterst låg till grund en lättförklarlig önskan, att de fattiga
prästänkorna, ofta med en talrik skara oförsörjda barn, icke
skulle lämnas på bar backe, sedan de förlorat sitt stöd.
Andra medel att komma dem till hjälp anlitades också.
Nådårsinstitutionen var ett sådant medel. Redan under
reformationsårhundradet var det vanligt, att prästänkorna fingo
behålla inkomsterna af gället ett år efter mannens död. Uttryckligt
stadgande härom, gällande Karls hertigdöme, intogs i Örebro
artiklar 1586. »Prästhustrurna må vara fritt sitta vid prästegård
efter deras mans död ett år omkring, besynnerligen de, som
det begära». De voro dock skyldiga att sörja för, att
kyrkotjänsten under tiden »redligen» uppehölls, och att prästgården
hölls vid makt.1 Så stadgades ock i prästerskapets privilegier
1650, att prästers och skolmästares änkor skulle med sina
omyndiga och oförsörjda barn »efter gammal plägsed» få njuta
nådår. Någon uttrycklig bestämmelse var däremot icke gifven,
huru nådåret skulle beräknas. Nådårsrätten plägade dock tolkas
så, att nådåret ansågs ingå med det ecklesiastikårs slut, under hvilket
förändringen skett. Att detta var vanligt, framgår af den
öfverenskommelse, som biskopar och superintendenter på riksdagen
i Örebro 1614 ingingo, den nämligen, att när någon af dem
genom döden afgick, skulle de efterlefvande hos öfverheten söka
rätt för den kvarlämnade änkan att erhålla nådår, »intet
räknandes det år, på hvilket Gudi täckes någon af oss kalla, utan
det året, som strax efterföljer».2 Det gjorda tillägget synes
gifva vid handen, att en viss tvekan förefunnits angående
nådårets beräkning. Det vanliga var emellertid, som sagdt, att det
år, under hvilket prästen afled, betraktades som »förtjänstår»
och att nådåret därefter tog vid. Denna praxis blef af
prästeståndet godkänd på riksdagen 1664. Kunglig sanktion fick den
genom ett k. m:ts bref till konsistoriet i Göteborg af d. 28 jan.
1697. Konsistoriet, som »efter gammal praxis» plägat låta
änkorna, när mannen dött något efter 1 maj, åtnjuta det löpande
året som förtjänstår, hade nu blifvit ovisst, enär mannen i ett
uppgifvet fall aflidit själfva 1 maj, och hade därför förfrågat sig,
1 Stiernman, Riksdagars o. mötens beslut, I, s. 363.
2 Stiernman, anf. arb. 4, s. 280.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
