Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Skrifter och bref af Sven Rosén (forts. fr. föreg. årg.) - XIV. Bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rosén, bref
De, som straffades till döden i Arnos (cap. 6: io),hade icke welat,
at man skulle tänka på Gud eller komma androm hans namn i bogen
in, tv fik man icke beklaga dem eller sörja öfwer deras straff,
emä-dan det war rättwist. »Tig stilla», heter det i ebr. text[en], eller
»war tillfrids, ty de wille icke, at man på Herrans namn tänka
skulle», eij eller at man »giorde påminnelser i Herrans namn» (ebr.
g[rund]-texten).
Nog har mit swänska kiött och blod rört sig, då jag här hört och
läsit aviser om Finland etc. etc., men likwäl har min ande gåt öfwer
till Guds sida at approbera och wörda, hwad han giort.
»Täcker HerranomZebaoth (krigshärarnas), ty Herren är god och
giör ju altid wäli ewighet» (Jer. 33:11). »Och du, Herre, äst nådelig
och lönar hwarjom och enom, såsom han förtienar» (Ps. 62: 13). Ja,
»Herren är rättfärdig i alla sina wägar och helig eller from (nådig)
i alla sina gierningar » (Ps. 145: 17). Guds godhet är ock den samma,
som låter dommar och straff gå öfwer folken. Cfr Ps. 136. En
gång får man se, huru Gud giort alle ting wähl.
I höst, då jag hört folks ogudaktighet här och i krigsorterna, har
iag med förundran (såsom öfwer en owanlig och ohörd saak) tänkt:
Gud låter sin NB sohl och wakra wäderlek gå up, och menniskior
äro dock så otaksamma och onda (Math. 5: 45, Luc. 6: 35). Men
då folken icke låtit wijshetsmedlen låcka dem till besinnande,
brukar Herren strenghet, och då kan hända, at äfwen i wåra tider säges:
»Tu skalt intet bedja för detta folk. . . Jag hörer dig icke» (Jer.
7: 16, cap. XI: 14). Och till Mosen: »Lät blifwa’t, och tala intet
mera derom för mig!» (Deut. 3: 26). Detta med hwad mera, huru
wi skole förhålla oss i all tillfällen, wärdes Herren lära oss! »Gifwer
han oss öpning at bedja om en saak, så blifwer den ock gifwen,
men will han icke skiänka oss det eller det, så will han icke heller
öpna oss audience-dören till at få supplicera derom. Gud will icke,
at hans tienare ropa för intet.» Dock weten I wäl, at stundom är
der icke i oss et absolut förbud utan allenast en kiämpande täfling,
såsom hoos Cana[n]æiska qwinnan (Math. 15: 24), hoos Jacob på
hemresan (1 Mos. 32: 26) och Moses, då Gud sade: »Släpp mig, at
jag upfräter dem!» 2 Mos. 32: 10.
Detta hoppet uppehåller och gifwer Gud i mig, at han ännu
hafwer mång barn, som i Swerige skola födde warda. Ehuru han,
som dömmer och krigar i rättfärdighet, afgiör de werldsliga
omständigheterna, så måste dock Jesus komma till sit arf, sedan diuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
