Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist. Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 31 oktober 1517.
Föredrag till fyrabundraårsminnet.
In i Wittenberg hade under flere dagar dragit en oafbruten
ström af fotvandrande, ryttarskaror, vagnar med sina tältdukar;
från nära och-fjärran kom man för att deltaga i den stora
allhelgona-festen, hvilken började med en eftermiddagsgudstjänst i
slottskyrkan den 31 oktober och sedan räckte i hela åtta dagar. Men nu den
31 oktober rådde efter den gemensamma middagsmåltiden omkr.
kl. 10 f. m. några timmars relativ stillhet på den öfverbefolkade
stadens gator. Då kommer en man i augustineremiternas svarta
ordensdräkt ut ur deras kloster och går förbi den kasernliknande
universitetsbyggnaden bortåt den långa Kollegiegatan. Han rör
sig kanske med det vissa något af omedveten själfsäkerhet, hvarpå
man så ofta på gatan kan känna igen en professor i en mindre
universitetsstad; och för det heliga lifvets dräkt lämnar folket
själf-fallet rum. Mannen går efter tiggarmunkars sed barhufvud, så
att den skarpt skurna tonsuren med den svarta hårkransen omkring
lyser, och vi kunna godt iakttaga hans utseende. Det är en ung
man, i de åren när hos oss akademikern ännu blott undantagsvis
hunnit från docent- till professorsställningen. Gången är ock
spänstig, hufvudet tillbakakastadt och hållningen högburen; men
det utmärglade ansiktet vittnar om, att han redan länge tagit arbete
och försakelse på allvar. Den breda pannan och den fast slutna
munnen tala om oböjlig viljekraft, under det att de svartbruna
ögonen med den skarpa gula randen omkring, falkögonen,
örnögonen, glimma som af en inre vulkan. Är det det lugnt öfverlagda
beslutet, eller är det den sjudande lidelsen, eller är det bägge i
förening, som nu drifva hans snabba steg utåt Kollegiegatan? Han
har hunnit till gatans slut, där det kurfurstliga slottet ligger med
den nybyggda slotts- och universitetskyrkan. Så styr han sina
steg mot den af kyrkans båda norra ingångar, som ligger närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
