Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist. Den 31 oktober 1517. Föredrag till fyrahundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV HJALMAR HOLMQUIST
så efterfrågad, som fallet var, om den blott gifvit befrielse från de
timliga straffen. I verkligheten utsträcktes den till evigheten genom
indragande af själfva biktens högheliga sakrament i affären. Här
satte aflatsbrefvet in. Detta, som vanligen utställdes af den af
påfven utsedde generalkommissarien för jubelaflaten, gaf
innehafvaren rätt att bikta för hvilken präst som helst; och denne var
skyldig att tilldela den ångrande och biktande fullständig absolution
för syndens både straff och skuld såväl en gång i livet som hvar gång
dödsfara förelåg. Då intet hindrande, att man köpte aflatsbref
gång på gång och biktade, så förelåg här faktiskt en genväg till den
eviga saligheten. — Alltfort kvarstod dock ett hinder för genvägens
bekvämliga framkomst. I teorien och ofta nog i praktiken kräfde
den samvetsgranne prästen verklig syndaånger. Men äfven detta
hinder skulle bortfalla. Påfven Sixtus IV, hvilken genom *in
obändiga handlingskraft förvärfvade sig beteckningen »århundradets
väldigaste påfve» och under hvilkens regering Luther föddes,
utsträckte 1476 aflaten till att i formen af ställföreträdande betalning
kunna genom påflig förbön befria äfven aflidna ur skärseldens kval.
Här kunde ju ingen syndaånger och botkänsla presteras; och då
försvann krafvet på sådan af sig själft äfven från aflaten för de
lefvande; och därmed utsöndrades från af latshandeln det sista inslag,
som kunnat bevara något af personlig religiositet. Den blef nu ett
rent penninggeschäft. — Till ofvan tecknade tre hufvudstadier i
plenaraflatens hisoria skulle komma ett fjärde. Det gick väl, trots
jubelaflatens urartning, någorlunda an, så länge den blott återkom
hvart 33:e eller 25:e år. Men däri skulle vid 1500-talets början en
radikal förändring ske. Påfvedömet hade trots sina växande
pen-ningbehof kunnat under århundraden med genial skicklighet
undvika att direkt och regelbundet beskatta lekmännen. Men
renäs-sanspåfvedömets och ämbetsmannamaskineriets behof kunde
till sist ej fyllas på andra vägar. Då valde påfvedömet den formen
för regelbunden lekmannabeskattning, att jubelaflaten utbjöds
för en följd af år i sträck. Början gjordes med Tyskland 1502.
Dit sändes då en af de värsta aflatskrämare som lefvat, kardinal
Peraudi. Eget nog knyter sig början af jubelaflaten i dess nya och
värsta form till samma plats, där den skulle erhålla dödshugget.
Peraudis närmaste officiella ärende till Tyskland var att
högtidligen inviga den nya slottskyrkan i Wittenberg allhelgonadagen 1502.
Därifrån förkunnades jubelaflaten; och till minne af invigningen
ordnades den stora årliga allhelgonafesten i slottskyrkan. De till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
