Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Erik Falk. Marsilius af Padua
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
ERIK FAI.K
liga straff. Kyrkomötets beslut få sålunda i dylika frågor giltighet,
endast om de bekräftas af lagstiftaren.
Den högste lagstiftaren eller menigheten stod sålunda öfver ali
annan både andlig och världslig makt. Det är därför naturligt,
att valet af påfve borde ligga hos menigheten, d. v. s. enligt
Marsilius hos det romerska folket och dess valde representant, kejsaren.
Marsilius öfverensstämmer med andra medeltida
statsrättslärare däri, att det för världsfreden vore nödvändigt, att det funnes
en högsta makt, som alla underordnades. Han fann den hos
menigheten eller det romerska folket. Från lagstiftaren utgick ali
makt, alla ansvarade inför denne. Då ingen själfständig makt
fanns vid sidan af lagstiftaren, borde ej strid kunna uppstå i
världen. Orsaken till ofriden vore, att en annan makt höjt sig till
betydenhet vid sidan af lagstiftaren och börjat kämpa om herraväldet
öfver världen, nämligen påfvedömet och hierarkin. Genom dessas
maktöfvergrepp framkallades splittring; om åter ali makt samlades
hos lagstiftaren, skulle friden återvända. Häri ligger för Marsilius
lösningen af fredsproblemet. Skulden till ofreden ligger främst
hos påfvedömet.
De sista kapitlen af andra boken i Defensor pacis användas
af Marsilius för att uppvisa påfvedömets öfvergrepp. Med orätt
hade påfvarne, utgående från sin herdemakt öfver själarna, allt
mer utsträckt sin myndighet, så att de först tagit sig makt att
befria från de eviga straffen, sedan ingripit med förmaningar mot
andliga och lekmän för deras jordelif och skaffat sig ett
tvångsmedel i exkommunikationen. Därpå hade påfvarne äfven utfärdat
civila förordningar samt fritagit sig och de andliga från civila bördor.
Slutligen hade de till och med gjort anspråk på plenitudo polestatis
och myndighet öfver romerska kejsaren.
Denna med orätt förvärfvade makt hade påfvarne missbrukat
både inom det andliga och det världsliga området.
Först framställer Marsilius sina anklagelser mot påfvedömets
missbruk inom det kyrkliga. Påfven hade beröfvat folket den rätt,
som tillkom detsamma vid besättandet af andliga ämbeten. De
kyrkliga valen kommo att allt mer förrättas af klerkerna ensamma;
biskoparne utsågos sålunda endast af kanikerna. Värst vore likväl,
att så många utnämningar under skilda former drogos under
påfve-stolen, som ofta gåfve de kyrkliga ämbetena åt ovärdiga personer,
som ej hade något sinne för sin andliga uppgift.1 Äfven kardinal-
1 Såsom exempel anföres bland annat en utnämning af ärkebiskop i Lund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
