Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Fredr. Westling, Estlands kyrka 1571—1644. Anteckningar - III. Åtgärder under Kristinas förmyndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
estlands kyrka i 57 i — 1644
2 i i
opposition mot honom och visa honom sidvördnad vid
processioner och samkväm1, en svår försyndelse enligt uppfattningen den
tiden, då man på rangfrågor lade den största vikt.
Det var således ett starkt och envist motstånd, som mötte
biskopen, då han försökte ordna Estlands kyrkliga förhållanden i
i enlighet med regeringens önskningar. Hvar skulle han väl finna
något bistånd? Konsistoriet var vanmäktigt och hade svårt att
komma i gång, ty rektorn och lektorn vid domskolan, hvilka skulle
tjänstgöra som ordinarie bisittare, voro hindrade af sitt dagliga
skolarbete och landtprostarna kunde svårligen inkallas mer än
tvenne gånger om året för afståndenas och församlingarnas skull.
Ej bättre stöd kunde biskopen påräkna hos landtprästerna, ty dels
syntes somliga af dessa mera benägna att hålla sig till prästerna
i Reval än till biskopen, dels intogo de alla en beroende ställning
till den mindre välsinnade adeln. Enligt biskopens uppgift hade
herrarna hotat, »att om de slogo sig till honom, skulle brödkorgen
vara dem för högt hängd, men om de höllo sig till adeln, skulle dem
intet tryta».2 Som landtprästerna vid denna tid af Jhering
anklagades för uppstudsighet3, vill det synas, som om hotelsen icke
varit utan verkan, men därjämte kunna de hafva påverkats af
fruktan, att man ville pålägga dem det svenska prästerskapets
utlagor och besvär.4 Den ende i Estland, som både kunde och
ville vara biskopen till någon hjälp, var guvernören Scheiding, som
också i många fall gifvit honom bistånd, men som ej i allo synes
hafva gillat hans uppträdande. Vi finna honom t. ex. råda till
större hofsamhet, och säkerligen icke utan orsak. Jhering tyckes
till sin natur hafva liknat Rudbeckius. Adeln fick af honom
stundom höra ett språk, som den väl sällan eller aldrig
förnummit. Så skall han i Haggers församling hafva jämfört godsägarna,
hvilka ej ville anställa en kaplan, med gergesenerna, »som älskade
sina svin mer än Kristus».5
Om Jhering således saknade ett fast stöd därborta i den
aflägsna provinsen, var det naturligt, att han skulle söka förskaffa
sig ett sådant i den svenska regeringen. Efter att gång på gång
1 Reg:s memorial den 17 aug. 1640 (RR.).
2 Jherings rel. 1639 om det, som passerat från nov. 1638 (Liv.: Revals
biskop och konsist, till Kungl. Maj:t — 1672).
3 Rådsprot. den 10 febr. 1640.
1 Prästerskapets betänkande den 14 febr. 1640 (Riksdagsakter 1640.
RA.).
6 Samsons anf. utdrag, s. 289.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
