Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det statiska kyrkobegreppet
1 2
Denna på det hela taget ganska onjutbara diktning har sitt
historiska intresse, därför att den hjälper oss att förstå själva
arten av oxfordsmännens vädjan till forntiden. Den romantiska
historieuppfattningen mildrar och färglägger det statiska
kyrkobegreppets hårda konturer. Den som betraktar deras benhårda
skelett i en senare tids mer obarmhärtiga ljus, blir därför
måhända lätt något orättvis i sitt bedömande av denna
kyrkotankes profeter från 1800-talets förra hälft. Det är till romantikens
idealiserade forntid, som vädjan står, en forntid, som för
fantasien framstår som en motsägelselös enhet, en aurea ætas,
vars uppkomst, förlopp och övergång i följande tidsåldrar ingen
närgången kritisk forskning klarlagt. Det blott endels kända
lockar med de stora möjligheternas, det ändlösa mysteriets
tjusning — det är väl snarast så vi ha att förklara den
dragningskraft, som probabilitetsbeviset fick för oxfordmännen. Då den
eviga verklighetens ljusvärld blott en gång öppnat sin port ut
till det timliga skenlivets mörker, så gäller det ju att ängsligt
genomleta hela grannskapet, där brutna reflexer glömt sig kvar.
Så kan Keble sjunga till lampan i sin studiekammare:
«Come twinkle in my lonely room,
Companion true in hours of gloom;
Come, light me on a little space,
The heavenly vision to retrace —»*
Men det förgångna har sin egendomliga tjusning också
just såsom förgånget. Minnets hemlighetsfulla spegel förgyller
vad som synes alldagligt som närvarande. Newman, annars
kanske mindre romantiker än sina stallbröder, fick en gång ett
mästerligt grepp om denna erfarenhet i sin predikan Clwist
manifested in Remembrance,2 Vi se först efteråt, huru nära Gud
varit oss: »Vad som var mörkt, då det mötte oss, återspeglar
Rättfärdighetens sol, då det är förgånget. — — — Och
måhända är det därför, som förgångna år, då vi se tillbaka, bära
med sig sin särskilda doft (so much of fragrance), fast vi då
sågo föga att finna behag i; eller kanske snarare, vi kunde ej
1 Light in the Closet — the Churchman to his Lamp, n:o 64 i Lyra
Aposto/ica. Vid lampans sken går han
»Our fathers’ armoury to explore
And sort and number wistfully
A few bright weapons–-»
2 Parochial and plain Sermons, IV: 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
