Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
handlande enligt och styrd av ett mänskligt förstånd inom
Honom, utan han var Gud, handlande ej blott som Gud utan
nu även genom köttet, när Han så ville».1 Men vi behöva ej
läsa långt vidare i samma predikan för att finna ett slående
bevis för, hur nära denna uppfattning sammanhänger med den
mystiska religionstyp, där den ingjutna nådens tanke härskar,
kanske också för den nära nog oundkomliga frestelse till
apol-linarism, som vidlåder denna typ: »Då Han utgöt sitt dyra blod
på korset, så var det ej en människas blod, ehuru det hörde
till Hans mandom, utan blod fullt av styrka och kraft, mättat
av liv och nåd såsom utströmmande på det underbaraste sätt
(most mysteriously) från Honom, som var världens skapare. Det
är sak samma med varje meddelelse av sig själv, som Han
låter komma enskilda kristna till del.»
Men innan vi låta denna ton av sakramental mystik, som
möter oss redan här i sammanhang med den dogmatiska
ortodoxiens excesser, klinga ut med full styrka, måste vi ta upp en
annan ej mindre viktig och i sin egendomliga utformning ej mindre
typisk linje: den aktiva religionens. Under den egentliga
Oxfordrörelsens första månader skriver Froude om ett par bekanta:
»Jag tror, att de äro av vårt slag, entusiaster av ett slag, som
det inte finns många av. En riktig äkta entusiast är det
sällsyntaste som finns; likväl kunde vi på T:s auktoritet göra
anspråk på denna rang.»2 Blott några årtionden tidigare skulle
det inom den omgivning, ur vilken Froude kom, ansetts
synnerligen opassande att vare sig i ord eller handling hylla någon
slags »religiös entusiasm» — detta var ju just evangelikalismens
kännetecken. Att Oxfordskolan flyttade in denna bannlysta
entusiasm inom det gamla systemet, och att detta ger oss rätt
att tala om nyanglikanismen som evangelikalismens arvtagare,
har förut påpekats.3 Men det räcker knappast till att konsti-
1 A. a., s. 62. Det synes svårt att se någon skillnad mellan denna
åskådning och den rena apollinarismen.
2 Froudk, Remains, I: 1, s. 332. Väl hade det varit i en mer inskränkt
och teknisk mening, som 1700-talets och det begynnande 1800-talets kyrka
uttalade sin förkastelsedom över »religious enthusiasm», som det skedde t. ex.
i en serie Bampton Lectures av G. F. Nott över detta ämne av år 1802.
Storr, The Development of English Theology in the 19:th Century, s. 75,
jfr s. 78. Men att som Froude våga stoltsera med detta föraktade namn visar
en ny anda.
3 Kyrkohist. Arsskr. 1920—21, s. 125.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
