Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Elis Malmeström, Linnés religionsfilosofiska betraktelser i företal och inledningsord till Systema Naturæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
ELIS MALMESTRÖM
Några nya tankar finnas således ej; de äro ej heller att
vänta. Så mycket tydligare komma de gamla fram. De kunna
helt kort sammanfattas så:
1. Människan hör med i djurserien, hon är ur en synpunkt
sett ett naturföremål liksom alla andra sammansatt av element,
men hon står som sådant i en klass för sig, hon är det högsta
och mest fulländade.
2. Så har också människan en uppgift helt annan och
förnämligare än den övriga delen av skapelsen. Hon skall vara
dess tolk eller mun. Vad skapelsen eljest på ett omedvetet
sätt gör, det skall människan med fullt medvetande och redig
insikt göra, nämligen prisa och ära sin Skapare. Denna hennes
uppgift har Gud bjudit henne i uppenbarelsen, den heliga skrift1,
den framgår också liksom av sig själv, då vi betrakta naturen,
ty denna är Guds väsens skugga och full av Guds härlighet.
3. För att rätt fylla den uppgiften fordras av människan,
att hon ser sig omkring, ger akt på världen, naturföremålen
och sig själv. Naturbetraktelsen för oss raka vägen till vår
Skapares kännedom. Därför kan naturens åskådande redan nu
skänka en försmak av himmelsk sällhet.
För var och en, som läst Linnés anteckningar om Nemesis
divina, är det ju strax klart, att detta endast är en sida av
Linnés uppfattning om människan, den nämligen, som vetter
emot hans naturåskådning. Det är den människa, som är korrelat
till det gudsbegrepp, där Gud framförallt fattas som vishet och
försyn, och det begrepp om världen, där denna bestämmes som
ett trots ondska och förgörelse rent uttryck för samma vishet
och försyn, uppenbar och verksam i skapelsen. Tillvaron i dess
helhet får då, såsom hos stoikerna och flera moderna
upplysningsfilosofer (Leibniz, Wolff m. fl.) karaktär av en på förhand
bestämd harmoni. Skall nu människans natur stå i direkt
förhållande till detta världs- och gudsbegrepp, kan det ej gärna
bliva på annat sätt än som ett förmedlande väsen, som är
fullkomligare än allt skapat, och som i sig kan förnimma enhet i
tingens mångfald och så samla och återsända de spridda
strålarna av Guds härlighet. Ty på sitt sätt kan Linné instämma
med Paulas i hans ord, att i Gud leva vi, röra vi oss och hava
vår varelse.1
1 Curiositas nat., pag. 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
