Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 1. Statsindividualism och nationalism kontra universalism. Korstågstanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O GÖSTA KELLERMAN
påvedömet saknade alla yttre maktmedel, måste det vidare vara
hänvisat till de statliga myndigheternas goda minne i och för
det ekonomiska utnyttjandet av kyrkan. Statsmakten måste
härför tillerkännas omfattande kompensationer. Genom att med
furstarna regelbundet dela de från kyrkan inflytande skatterna
och genom att ävenledes förläna dem privilegier beträffande
äm-betstillsättningar åvägabragtes ett »stillatigande konkordat», som
innebar en intim intressegemenskap mellan påvekyrkan och den
världsliga staten.1 Härvid möttes parterna som likställda
makter. Suprematianspråken fingo krypa i skrinet. Särskilt stater
med stark styrelse hade goda utsikter att med framgång hävda
sina intressen gentemot påvemakten. På så sätt främjade
kyrkans centralisering statsindividualismen. Därigenom kommo de
nationella kyrkorna att slås i dubbla bojor.
Den omedelbaraste följden av kyrkans »nationalisering»
under Avignontiden var den nya nationalistiska kyrkopolitiken.
Det var ingen tillfällighet, att den kom att utga fran England.
Detta land var det första i det medeltida Europa, som erhållit
en starkt organiserad statsmakt. När därtill kom, att England
under hundraårskriget råkade in i ett långvarigt fientligt
förhållande till Frankrike, var det självfallet, att man nödgades
säkerställa den inhemska kyrkans nationella
självbestämmanderätt gentemot det med Frankrike nära lierade påvedömet.
»Statute of Provisours» år 1351 och »Statute of praemunire» år
1353 äro de mest markanta utslagen av denna
självständighetssträvan. Anmärkningsvärt är, att det var parlamentet,2 som
gick i spetsen för den nationella oppositionen, medan
konunga-och påvemakt funno varandra i en »modus vivendi», som
praktiskt taget förlänade England större förmåner än t. o. m.
Frankrike.3 Den engelska oppositionen var en direkt följd av
påvestolens nya politik. När år 1342 Klemens VI, den franske
kungens gunstling och Frankrikes förutvarande kansler,4 bestigit
1 Haller I, ss. 116 ff.
2 Det var från »commoners», småadeln och de rika borgarna, som
rörelsen utgick. Även det lägre klerus deltog. Haller I, ss. 420 f.
3 Jfr Fueter, Religion und Kirche in England im fünfzehnten
Jahr-hundert, ss. 1 ff.
4 Haller I, s. 410.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
