Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - S. Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (Docent Carl-Martin Edsman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272 granskningar och anmälningar
ropar till himlen (s. 301). Bårprov äro därför juridiskt användbara, ifall
man är oviss om en anklagads skuld.
Gud är alltså både skapare, läkare och domare och ingriper på allt
sätt i människolivet. Och detta är icke blott den religiösa människans
livssyn, utan även för naturvetenskapsmannen är detta en självklar sak,
vare sig han såsom aristoteliker söker sin världsförklaring i logisk speku
-lation, såsom ramist utgår från Bibeln själv eller såsom paracelsist
finner sanningen i en mystisk naturbetraktelse. Den skolastiska
medicinen betraktar t. ex. den skämda och giftiga luften som pestens upphov.
Men i sista hand stammar den från Gud: »Est itaque post Deum veræ
pestis causa aer» (s. 333). Men den paracelsiskt influerade Raicus hänför
sjukdomen direkt till Guds vrede: den utgör ett av slag- eller
mordänglarna avskjutet dödligt skott i kroppen, vilket drabbar denna utan
att såra huden men sedan åstadkommer onda körtlar och svulster (s. 330).
Paracelsus själv förklarar saken så, att det är människornas ondska, som
stiger upp till himlen och från denna vänder åter såsom pestskott. Gud
har givit himlen makt att straffa oss med samma ting, varmed vi
för-törna den, han slår oss med dess planeter och stjärnor såsom spön.
Med denna supranaturalistiska världsbild för ögonen är man en
smula förvånad, när förf. låter paracelsismen bliva en förelöpare till den
moderna naturvetenskapen (s. 11, 247 f.). Det är, för att i en förenklad
formel uttrycka den nya åskådningens förhållande till den skolastiska,
Platon, som avlöser Aristoteles. Och därmed behåller metafysiken
primatet. I den väldiga »mundus triplex» spelar det härvid en mindre
roll, om (al)kemisten nere i den lägsta våningen stökar med sina
retorter och spekulerar över salt, svavel och kvicksilver. Den värld, där
det vimlar av elementandar såsom pennater, lemurer, nymfer, sylfer,
pygméer, salamandrar och gnomer, vilka ehuru själlösa kunna förmäla
sig med människorna och t. o. m. få barn med dem (s. 397), och där
det experimentella botemedlet för lungsot utgöres av askan av en före
midsommar fångad gök och av en soppa på ormkött, vari en
tuppkyckling kokats (s. 364), har föga gemensamt med den moderna
naturvetenskapens kosmos. En annan sak är det givetvis, att paracelsismen genom
sin opposition mot traditionell vetenskap negativt förberett en modern
verklighetsuppfattning. Men förf. synes icke vilja begränsa dess betydelse
enbart till denna kritiska insats.
Apropos detta pittoreska stoff gör man kanske den reflexionen, att
idéhistorikerna, när de gå till torgs på den mänskliga andens
världsmarknad, ha en viss benägenhet att fastna för stånden med kuriosa och
att låta sig fascineras av allehanda taskspelarkonster. Det är
spegelsalens förvrängda människobilder, som locka mera än den korrekta —■
på 1600-talet: ortodoxa •— återspeglingen. Men även naturvetenskapens
kättarhistoria måste skrivas, och den vördnadsfulla häpnaden inför
»mirum» är all forsknings begynnelse. Förf. klagar lätt ironiskt över Karl
IX:s likgiltighet för vetenskapen, han var »likgiltig, såvida det icke
gällde teologisk debatt eller en för det praktiska politiska handlandet så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
